Vad är våldtäkt? Det juridiska svaret har ändrats kraftigt sedan 80-talet. Så sent som på nittiotalet involverade fortfarande nio av tio våldtäkter våld. Idag är det knappt en tredjedel. Och ofta handlar det om att gärningsmannen pressat ned kvinnan med sin kroppsvikt eller hållit henne i armarna. Vanligtvis leder våldtäkt inte till mer än blåmärken, åtminstone rent fysiskt. Stereotypa överfall är ovanliga, och år 2005 försvann de sista kraven på att våldtäkt ska ske med våld.

Idag krävs inte heller penetration med penis. I lagtexten nämns under våldtäkt ”…annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag”, vilket främst innebär fingrar och ibland föremål.

Idén att ett finger i slidan är en kränkning som till sitt allvar är jämförlig med samlag är idag väletablerad. Detta är fallet i en tiondel av våldtäktsdomar. I denna typ av fall är det i hög utsträckning unga som är inblandade, ofta tonåringar. I Kalibers reportage berättar man:

”I ett fall har en kille fört upp en del av sitt finger, till nagelbandet tror han, i sin flickvän. Han trodde hon var vaken och tyckte om det. Men hon sov. Ett par år senare, efter att de gjort slut, anmäler hon honom och han döms för oaktsam våldtäkt.”

Man hade kunnat tro att när sådant räknas som våldtäkt så går det inte längre att vidga definitionen. Men det gör det. I Aftonbladet i oktober 2025 skriver juristen och författaren Emilia Wahlgren om sådant som inte omfattas av lagen, trots att de borde göra det:

”Ett exempel är ”tjatsex”, som innebär att gärningspersonen genom upprepad övertalning och psykisk press förmår någon att delta i sexuell handling. Den som ger med sig gör det dock inte frivilligt, men anses i juridisk mening inte heller vara utsatt för exempelvis hot. […] I januari 2024 dömdes en kille i gymnasieåldern för våldtäkt efter tjatsex, men i september 2025 frikändes en annan för en liknande handling med motiveringen att den inte var olaglig. […] Den sexuella självbestämmanderätten och integriteten måste gälla fullt ut även när upprepad övertalning ersätter exempelvis regelrätt hot.”

Jag undrar om man skulle kunna överföra denna tanke till bland annat affärsvärlden. Är det stöld av en säljare att övertala en köpare?

Att tjata om sex är omanligt. Det är patetiskt. Men att vara patetisk borde inte vara straffbart – förutom kanske genom att bli dumpad.

Det finns fler sätt att expandera våldtäktsdefinitionen. Här talar Ida Östensson, grundare av feministorganisationen Fatta som kampanjade för samtyckeslagen:

”…vi gjorde en jättestor tabbe när vi drev igenom samtyckeslagen, och det var att vi inte har med de fall där förövarna använder ersättning. Vi har varit först i världen med våran sexköpslag, jättestolt över den. Men den går ju tvärsemot. Om vi säger att i samtyckeslagen går gränsen vid samtycke, men sedan kan du köpa dig förbi det samtycket och få en dagsbot, som ju oftast är praxis, för den betalda våldtäkten, alltså sexköpet. För mig så tror jag att vi i framtiden så kommer vi att se tillbaka på hur kunde vi inte – för jag tänker att vi måste komma dit snart – hur kunde vi inte inkludera de betalda våldtäkterna? Hur kunde vi ha det som ett, alltså att just den gruppen inte täcktes in, och att ett av rekvisiten [för våldtäkt] självklart kommer att vara ersättning.”

Detta betyder alltså att ett betalt samtycke inte räknas som riktigt samtycke. Gäller detta bara sex eller inkluderas även andra olagliga aktiviteter, som knarkhandel, i detta samtyckesförbudet? En dag kommer kanske knarklangare att försvara sig i domstol med att de inte alls givit samtycke till drogköpet. Kanske kommer de påstå sig ha utsatts för ”betald stöld”.

Man undrar var gränsen går. Snart lär inte ens ett ”ja” räknas som samtycke. Detta låter satiriskt, men Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) skriver följande i sin text ”Myter om våldtäkt”:

“Det som samtyckeslagen missar att beakta är könsmaktsordningen, där män och killar är överordnade kvinnor och tjejer. Den maktobalansen leder till att kvinnor och tjejer samtycker, enligt lagens mening, men inte vill ha sex. Roks kvinnojourer och tjejjourer ser att den största gruppen kvinnor och tjejer som utsätts för sexuella övergrepp inte skyddas av samtyckeslagen.”

Jag tycker ändå att följande citat är det mest avslöjande. Det uttalas av en sexualbrottsutredare. Denne har vissa tveksamheter kring rättssäkerheten, men är ändå överlag positiv till den nuvarande situationen, eftersom:

”…äntligen har man fått folk att anmäla saker som inte känns okej, fast de inte varit med våld precis som tidigare.”

Notera frasen ”saker som inte känns okej”. Det är alltså detta våldtäktsbrottet har urartat i. En gång i tiden refererade det till brutala övergrepp – en man som med våld blandade sin lust med en kvinnas lidande. Idag är våldtäkt ”saker som inte känns okej”.

Nå. Det är inte bra med ”saker som inte känns okej”. Kanske bör det till och med vara en fråga för rättsväsendet, åtminstone ibland. Men man kommer inte undan frågan om brottets allvar. Enkelt uttryckt – hur mycket vi ska hata förövaren?

Läs även: Sjolander: Busting rapists out of prison – Why it is so hard to write about wrongful convictions

Idag är det stor skillnad på våldtäkt och våldtäkt. Vi har breddat definitionen till att inkludera allt mellan himmel och jord och lite till. Ändå förväntas vi ha samma hat och avsky för brottet som tidigare. Alltså samma hat och avsky för Nytorgsmannen som för en sömnig tonåring och dennes fingerspets, möjligtvis inkluderande nagelbandet.

Om jag föreslog att mord är ett så hemskt brott att vi från och med nu även måste kalla misshandel för mord, och i detta inkludera olyckor och klumpigheter, så skulle folk skratta åt mig. Särskilt om jag även föreslog att vi skulle se på klumpigheterna med samma avsky som de riktiga morden. Men det är precis vad vi har gjort med våldtäkt.