Offer är heliga, och man ska inte kritisera de utsatta. Eller? Det är ett faktum att de som lidit ofta hade kunnat undvika det – ibland med ett tydligt ”nej!”. Detta skriver Jakob Sjölander.
”Är det en kvinnas fel om hon blir våldtagen? Självklart inte! Hon blir ju tagen med våld! Det vore lika bisarrt som att beskylla en man för att han blir misshandlad!”
Detta är en bekvämt enkel bild av skuldfrågan vid våldtäkt. Tyvärr har lagändringar gjort den passé. Samtyckeslagen från 2018 innebär att våldtäkt inte längre behöver begås med våld, hot eller genom att offret befinner sig i särskilt utsatt ställning, utan helt enkelt genom avsaknad av samtycke. Det är alltså våldtäkt om kvinnan inte ger ett tydligt ”ja”, antingen verbalt eller med kroppsspråk och handlingar. År 2023 fälldes 121 personer för sådant, vilket är en tredjedel av alla våldtäktsdomar.
I Brottsförebyggande rådets rapport från 2025 om samtyckeslagens konsekvenser står att läsa om dessa samtyckesfall:
“I runt hälften av fallen beskriver målsägande att hon upprepade gånger sagt nej och visat att hon inte ville ha sex, men att den tilltalade inte lyssnade och att hon till slut gett upp och legat passiv. I de flesta övriga fallen beskriver målsäganden hur hon reagerat genom att bli helt orörlig. Den passiviteten förklaras av målsäganden ofta som någon form av frysreaktion (”frozen fright”)…”.
Med andra ord – i ungefär en sjättedel av samtliga fällande våldtäktsdomar har kvinnan inte ens sagt nej. Även i de fall där kvinnan faktiskt sagt nej så är det ofta högst halvhjärtat. Idag involverar bara en tredjedel av våldtäktsfall fysiskt våld, och då vanligtvis så enkelt som att gärningsmannen tyngt ned kvinnan med sin kroppsvikt eller hållit fast hennes armar.
Den fråga jag vill ställa är: vad kan vi kräva av kvinnor i en sådan situation? Kan vi kräva ett tydligt nej? Frågan är högst aktuell. För det första på grund av de hundratals män som de senaste åren dömts för våldtäkt trots att de hävdar samtycke, och avsaknad av icke-verbal bevisning för något annat.
Men kanske ännu viktigare är för att undvika att våldtäkter överhuvudtaget genomförs. Jag har läst ett stort antal våldtäktsdomar, och igen och igen slås jag av att hela händelsen hade kunnat avstyras om kvinnan ropat ”NEJ! VÅLDTÄKT! JAG ANMÄLER DIG!”.
Bristen på ett tydligt nej leder till osäkerhet. Förstod verkligen mannen att det inte fanns samtycke? Eller var det bara så att han inte brydde sig? Denna osäkerhet sprider sig genom hela rättskedjan, och inkluderar ofta den drabbade kvinnan. Ta dessa observationer, gjorde av poliser som utreder den här typen av brott:
“Sen märker vi ju också att yngre människor anmäler och då är det inte alltid i direkt anslutning till det utan att man har pratat med väninnor eller kompisar eller skolan efteråt. ”Ja men ville du ha? Ville du verkligen?” ” Nej, det ville jag inte.” ”Nej, men då var det en våldtäkt.” Och sen då när man får hjälp att prata om det, då kanske man inser vad som hänt och känner att man kanske är drabbad.”
Eller:
“Ja, alltså det kommer ju också in anmälningar som ja…, som kanske är svårt att bevisa eller inte ens är våldtäkt. Utan det kanske mer är att målsäganden då liksom har tänkt i sitt huvud att man inte vill det här men ändå har gjort det och inte liksom visat eller sagt något och sen efteråt tänker ”fast jag vill faktiskt inte det här” och så anmäler man för ”jag samtyckte inte liksom typ i huvudet”.”
Eller denna, från Brå 2019:9:
“...hon lärde känna den misstänkte för fyra veckor sedan och de inledde ett förhållande. De har haft frivilligt sex hemma hos henne vid flera tillfällen men vid tre tillfällen har hon inte varit med på det utan känt att den misstänkte våldtagit henne. Varje våldtäkt har gått till på ett likartat sätt. De går och lägger sig i hennes säng och säger god natt. Hon vänder sig om för att sova, men känner efter ett tag att han börjar pussa och ta på henne och har sedan sex med henne. Hon låtsas sova. På fråga i förhöret om hon sagt åt honom att sluta svarar målsäganden att hon inte gjort det, eftersom hon inte vågade. Hon var rädd för att han skulle göra henne illa om hon sa något. Polisen frågar om den misstänkte någonsin varit våldsam eller hotfull, vilket hon nekar till.”
Eller:
“Han ville ha sex och jag sa att jag inte ville. Jag vågade inte säga nej utan sa att jag var för trött. Han lyssnade inte på det utan klädde av mig och sa att han skulle göra det snabbt. Att jag inte behövde bry mig om honom.”
Eller:
“Han stoppade in sitt könsorgan ändå. Samlaget höll på länge, i cirka 20 minuter. Jag vågade inte säga ifrån. Till slut sa jag att det gjorde för ont. Han slutade och sa att han inte kan ha en kvinna som får ont.“
Eller:
“Vi gick till parkeringen och där satt han sig på en bänk och bad mig att lägga mig ner. Han tog av mig kläderna och hade sex med mig. Jag minns inte så mycket mer än att det gjorde jätteont. Jag tror inte att jag sa nej eller gjorde något med kroppen. Jag låg bara väldigt still.”
Nog betedde sig männen i dessa berättelser ofta illa. Men begick de verkligen våldtäkt? I juridisk mening är svaret sedan 2018 ”ja” – men gäller det även i moralisk mening? Har de begått ett brott som är värt standardstraffet på tre års fängelse och 215 000 kronor i skadestånd?
Brå:s rapportförfattare Stina Holmberg noterar: “Berättelserna från dessa tjejer i förundersökningarna andas en hög grad av både maktlöshet och skam.” Detta gör även domstolsprotokollen, som ofta dröjer vid målsägandens psykiska lidande. Detta har enligt domstolspraxis blivit en viktig del av bevisningen.
Det anses fult att skylla på offer. Man ska inte ”sparka på den som ligger”. Men sanningen är att offer inte alltid handlat rätt. Det är frestande att alltid anta att den svage har rätt och den starke har fel, eftersom det ger en enkel världsbild. Men i verkligheten finns det ofta mycket den som farit illa hade kunnat göra för att undvika att fara illa. Haft säkerhetsbälte. Köpt försäkring. Reparerat utrustningen. Hållit sig nykter. Sagt nej.
Att kvinnor borde bli bättre på att säga nej ursäktar inte nödvändigtvis männen, åtminstone inte alla eller helt. Givet att mannen faktiskt uppfattar kvinnans nej och sedan ignorerar det så är han en våldtäktsman. Men ofta finns det inget nej att uppfatta, utan mannen måste tolka kroppsspråket, eller bristen på kroppsspråk. Ibland går det fel. Kanske är det på grund av okänslig tölpaktighet – men det är skillnad på att vara en tölp och att vara en våldtäktsman.
Är det svårt att säga nej? Ja, ibland är det uppenbarligen det. Alkohol, ålder och psykiatriska diagnoser är vanliga faktorer både bland gärningsmän och tilltalade. Målsägandes medianålder i den här typen av våldtäktsfall är bara 20. Det betyder att hälften är tonåringar. Äldre och mer erfarna kvinnor är bättre på att säga nej. Äldre och mer erfarna män är bättre på att lyssna.
Så ja, det kan vara svårt att säga nej. Men till saken hör att vuxna människor förväntas att klara svåra saker. Det är just därför vi har sådant som sexuell myndighetsålder vid femton. Problemet är att många kvinnor – eller äldre flickor? – ändå misslyckas med att säga nej.
En av de vanligaste förklaringarna till att kvinnan inte sagt nej är en ”frysreaktion”. Alltså att hon ska ha blivit så skräckslagen att hon inte kunde röra sig. Men det är tveksamt att rent logiskt gå från att kvinnan inte gjorde något till att hon inte kunde ha gjort något. Kom frysreaktionen från skräck, eller var det snarare tvekan, osäkerhet, pinsamhet eller blyghet? Det är även tveksamt att hålla mannen ansvarig för detta, givet att han inte varit våldsam eller hotfull.
Misslyckandet att säga nej får katastrofala konsekvenser. Kvinnan blir våldtagen, alternativt upplever sig ha blivit våldtagen, vilket är genuint kränkande och psykologiskt jobbigt. Mannen blir en våldtäktsman, ofta av rent misstag. Resultatet blir år i fängelse, hundratusentals kronor i skadestånd, kraschad karriär, förstörda relationer och rykte.
Allt på grund av bristen på ett tydligt nej.
Följ Jakob Sjölander på Substack HÄR
