Sociala medier anklagas ofta för att låsa fast oss i filterbubblor. Detta är en myt. På de flesta plattformar kommer vi ständigt i kontakt med oliktänkande, långt oftare än vad vi gör i verkliga livet. Detta är skälet till att det bråkas så mycket.

En av mina Facebookvänner råkar vara en förtjusande, glad och trevlig transperson, som bland annat stödjer de palestinier som skulle skära halsen av henne om de fick en chans. För ett tag sedan postade hon en bild på en glatt leende Ulf Kristerson med följande text: ”För er som nu njuter av er semester, vill vi bara påminna om att moderaterna har röstat emot samtliga semesterveckor genom historien. Hade högern fått bestämma hade ni kanske inte haft någon semester alls.. Så, fortsätt nu och njut!” [sic]

Hur Moderaterna eller dess föregångare har röstat i dessa frågor vet jag inte. Men det är högst osannolikt att vi inte skulle ha några semestrar, även om högern fått bestämma totalt. Även högerfolk gillar semester.

Men memet är ett intressant exempel på ett vanligt felslut när det gäller statens gåvor. Här är det semester, men det hade kunnat vara barnarbetsförbud, ”gratis” skola och sjukvård, eller kvalitetssäkring av livsmedel och medicin. Felslutet är att anta att vi inte skulle ha dessa saker om inte för staten. Att något görs på ett visst sätt betyder inte att det är det enda sätt det kan göras. En person som, exempelvis, handlar på ICA skulle inte svälta ihjäl om företaget gick i konkurs. Istället skulle denne börja handla någon annanstans.

När det gäller semestrarna är det ganska enkelt. Folk gillar att vila, och tackar sällan nej till det. Denna önskan är inget staten har uppfunnit. De flesta av oss är fullt kompetenta när det kommer till att vila. Faktum är att de flesta av oss önskar att vi vore lite sämre på att vila, och därmed få mer gjort. Arbetsgivare som inte accepterade denna verklighet skulle få svårt att attrahera och behålla anställda.

Skälet till att semestrande var ovanligare i det förflutna är att folk inte hade något val. Inte på så vis att någon tvingade dem att arbeta – vi behöver gå längre tillbaka än den första semesterlagstiftningen för att hitta slavar. Vi har alltid kunnat ta semester. Man behöver inte ens arbetsgivarens tillstånd, åtminstone om man inte har något emot att bli uppsagd. Istället var det så att folk var fattigare. De hade inte råd att ta semester. Fattigdomen var problemet – inte en avsaknad av statliga påbud.

Men gjorde inte staten det möjligt för fattiga människor att ta semester, i och med att man tvingade arbetsgivaren att betala för det? Problemet är att det faktiskt inte är arbetsgivaren som betalar för semestern. Istället innebär betald semester att arbetsgivaren tvingas betala ut en del av lönen i formen av semesterveckor. Semestern blir på så vis inget riktigt tillägg, utan något som dras från resten av lönen. Vi bör vara glada att det är på det sättet – alternativet vore att det skulle bli för dyrt att anställa oss. Arbetslöshet är dålig semester.

Folk semestrar om de har råd till det. Eller åtminstone om någon annan har råd till det. För i slutändan så är det ju alltid någon som måste betala för det. Detta kan vara arbetsgivaren, den anställde, eller andra skattebetalare. Det var alltså rikedomen, inte staten, som gav oss semestrar. Och eftersom rikedom kommer av arbete betyder det att det var arbete som gav oss semester. Detta är en av arbetets största välsignelser – att man slipper arbeta.