Vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter. Detta gäller även Sveriges nuvarande problem med rättssäkerhet i våldtäktsmål. Kan vi acceptera att polisens möjligheter att klara upp våldtäkter är små? Detta skriver Jakob Sjölander.
Sverige har idag ett stort problem med att oskyldiga döms för våldtäkt. Men vi har också ett annat problem, och det är att skyldiga inte döms för våldtäkt. Dessa problem är nära besläktade med varandra.
Året innan samtyckeslagen trädde i kraft 2018 ledde endast 7 procent av anmälningar till åtal, och detta antal hade sjunkit i många år i samband med polisens katastrofala omorganisering. Men snart nästan fördubblades personuppklarningsprocenten till hela 13 procent, och har sedan dess varierat mellan 11–13. Det betyder ändå att minst 87 procent av anmälda våldtäkter inte leder till åtal. Och då har vi inte ens diskuterat mörkertalet, eftersom många våldtäkter inte anmäls.
Dessa blygsamma framgångar med att få upp antalet åtal beror inte på resursbrist. I en tid då den svenska polisen pressas hårt av skjutningar och sprängningar har ändå de resurser som läggs på våldtäkter ökat med 50 – 90 procent beroende på polisregion, och Brå anser att verksamheten professionaliserats.
Detta är långt bättre resultat än vad som troddes vara möjliga i Brottsförebyggande rådets undersökning från 2019, som i pressmeddelandet summerades som ”Det är inte möjligt att kraftigt öka andelen anmälda våldtäkter som leder till åtal och fällande dom – oavsett hur bra polis och åklagare arbetar”. Det erkändes att det kunde ske förbättringar, men inget så kraftigt som vi nu har sett. Även om resurserna ökat finns det alltså goda skäl att tro att de goda resultaten främst handlar om sänkta beviskrav.
I Brå:s intervjuer med poliser som arbetar med våldtäktsfall så återfinns bland andra följande citat:
“En av de jobbiga sakerna här tycker jag också är att vi låser in väldigt många människor på rätt svaga grunder. Det man ska ha med sig är att det är många som fastnar i rättssystemet och som sen frias i de här ärendena. Jag tror vi häktar väldigt många som sen släpps. Alltså mer än man gör i andra brottstyper. Vi anhåller och häktar mycket, men vi släpper sen mycket. Och det påverkar ju dem väldigt mycket negativt.”
Och:
“Det finns inget annat brott som är i närheten av där vi sopar in så mycket folk och häktar som vi gör i de här ärendena. [– – –] Och sen kanske dom frisläpps som oskyldiga. Så, nej, jag är inte speciellt förtjust i den här lagen som den är utformad nu.”
Allt detta och hela Mannaminne-skandalen kommer i slutändan ned till en enkel målkonflikt: vi vill väldigt gärna döma våldtäktsmän, men det är svårt att göra det. Så vi fuskar, sänker beviskraven, och accepterar att vi förstör några oskyldiga liv. Eller snarare låtsas vi inte om att vi gör det.
Det finns två stora skäl till att våldtäkt är svårutrett. Det första skälet är att hela brottet hänger på avsaknaden av samtycke. Detta gällde egentligen även före samtyckeslagen. Med andra ord, sex är bra om det är frivilligt, men är våldtäkt om det inte är frivilligt. Det gör det svårt att avgöra vilket det handlar om.
För andra brottstyper så gäller inte detta, eftersom folk inte frivilligt går med på att bli misshandlade, rånade, lurade, bestulna eller mördade på samma sätt som de frivilligt går med på att ha sex. En rånare som slagit av någons näsa och stulit dennes plånbok kan inte försvara sig med att rånoffret var med på det. Tyvärr kan en våldtäktsman göra det.
Detta innebär bland annat att teknisk bevisning sällan är avgörande. Även om polisen är snabbt på plats och kan säkra spår som bekräftar att det skett ett samlag så kan den misstänkte ändå hävda att allt var frivilligt. Även sådant som blåmärken sker även under frivilligt sex, och så mycket mer brukar det inte bli. Idag sker bara en tredjedel av våldtäkter med någon som helst inblandning av våld, och då handlar det mest om lätta grepp eller att mannen använder sin kroppstyngd. Slagsmål och brottningsmatcher är sällsynta.
Det andra skälet är att det sällan finns vittnen. Både våldtäkter och frivilligt sex sker privat. Folk i gemen gillar helt enkelt inte att ha sex i sällskap, vilket även verkar gälla våldtäktsmän. Och även om våldtäkt kan vara ett passionsbrott så verkar det inte vara lika överväldigande som exempelvis ilska är i misshandelsfall.
Våldtäkt är alltså till sin natur ett svårutrett brott. Det handlar inte om bristande intresse eller resurser för rättsväsendet, tvärtom. Det bara är svårt, och kommer alltid att vara det. Ingen lagändring kan ändra på det.
Oförmågan att acceptera detta är själva grundorsaken till våra nuvarande rättssäkerhetsproblem. Något jag hört ett antal gånger är att om vi inte hade lägre krav för sexualbrott så skulle vi inte kunna döma någon. Riktigt så illa är det inte, men jag har full förståelse för känslan som rationaliseras i detta argument.
I ett försök att få upp antalet dömda har vi stegvis sänkt beviskraven i våldtäktsmål. Inte formellt, men väl i praktiken. Frustrationen har fått oss att släppa spärrarna. Rättssäkerhet har bytts mot lynchjustis.
