Berömmelse är märkligt. Vissa jagar den hela sina liv och når den aldrig. Andra når den utan att ens försöka. Och vare sig de sökte berömmelsen eller ej, så är den inte alltid något att glädjas åt.

Phineas Gage blev världshistorisk när en sprängladdning skickade en 3,2 cm tjock, 110 cm lång, och 6 kilo tung järnstav genom skallen på honom. Staven landade 25 meter bort, indränkt i hjärnsubstans. Sådana olyckor skedde alltför ofta under järnvägsbyggnationer i nådens år 1848. Men det som gjorde just detta speciellt var att Phineas Gage överlevde.

Phineas Gage var kontrakterad som förman vid byggandet av en järnväg i Vermont. Järnstången som passerade genom hans huvud var ett så kallat stampjärn, som han precis använt för att pressa in en sprängladdning i ett borrhål. Stampjärnet passerade upp genom hans vänstra kind, slog ut ett par visdomständer, fortsatte upp bakom ögat, in i frontalloben, och sedan vidare ut genom skallbenet cirka en handlängd över vänster öga.

Phineas Gage hade tur i oturen. För det första så hade han ett specialdesignat stampjärn som var betydligt smalare än de flesta sådana. För det andra var han något av ett fysiskt och psykiskt praktexemplar, stark, kvick, flitig, och med en vilja av järn. Trots att han bara var tjugofem så var han en uppskattad förman, både bland över- och underordnade. För det tredje så fick han snabbt kvalificerad hjälp. Denna kom i form av läkaren John Martyn Harlow. Harlow blev också den som skrev ned Gages berättelse.

Märkligt nog hade Phineas Gage ganska snart återfått medvetandet efter olyckan. Han satt upprätt i vagnen när han kördes till sitt hotell. Gage gick själv uppför trappan till sitt rum, och satt upprätt när han undersöktes. Han verkade inte haft särskilt ont och uttryckte den aningen optimistiska förhoppningen att han inte var illa sårad. Gage ska till och med ha skämtat lite: han hälsade den förste läkaren som kom för att undersöka honom: ”Doktor, här har jag arbete så det borde räcka för dig!”

Harlow förväntade sig inte att Gage skulle överleva. Det var ett mirakel att han fortfarande levde. Faktum är att Harlow först inte trodde att olyckan hade skett som Gage själv påstod. Att han kunde se hjärnan pulsera i såret och sticka in fingret i hålet övertygade honom.

Gage blödde kraftigt, och Harlow var noga med att dränera så mycket som möjligt för att undvika att ett tryck byggdes upp inuti hjärnan. Då Gage blödde i munnen så tvingades han svälja och sedan spy upp sitt eget blod. Vid åtminstone ett tillfälle ledde en av dessa spyattacker till att en halv tekopp hjärnsubstans hamnade på golvet. När Harlow satte på bandage och rättade till de utstickande benbitarna på skalpen fick man också ta bort ytterligare ett uns. Gages vänstra öga stack ut på ett märkligt sätt, och dess syn var kraftigt nedsatt. Några dagar efter olyckan försvann den helt.

Därefter följde en utdragen konvalescens. Flera gånger tycktes patienten nära döden, och hans intellektuella förmåga växlade. Han ska bland annat ha haft problem med sådant som att jämföra storlekar, vilket även gällde pengar. En gång erbjöds han skämtsamt tusen dollar för några stenar han plockat upp, men tackade nej.

Den mest kritiska punkten var den fjortonde dagen, då Gage drabbades av vad Harlow beskrev som ”svamp” i det öppna såret på hjässan. Sannolikt var det nekros, alltså att vävnaden dog. Gages familj förberedde kista och begravningsdräkt, och bad uttryckligen Harlow att inte göra mer för att förlänga deras sons lidande. Trots det så behandlade Harlow skickligt såret med silvernitrat och Gage repade sig. Såröppningarna täcktes av ny hud. Efter tio veckor friskförklarades han.

Det finns tre huvudsakliga källor till olyckan. Den första är Harlows beskrivning från 1848. Den andra är skriven av en läkare vid namn Henry Jacob Bigelow, som inte själv närvarade men som återger ett antal ögonvittnesrapporter. Den sista är en till rapport från Harlow, skriven 1868, tjugo år efteråt. Denna rapporterar om Gages liv efter olyckan och dennes död fjorton år senare.

Överlag så stämmer rapporterna överens med varandra, men det finns en viktig skillnad kring de effekter skadan fick. I de två första rapporterna så påstås det att Gage i huvudsak återhämtade sig på alla sätt. Men i skriften från 1868 så påstår Harlow att Gage förvandlades från en ansvarsfull man till en barnslig, nyckfull, och okontrollerbar person. Han kunde inte återvända till sitt arbete vid järnvägen, och hans vänner ska ha sagt att ”Gage var inte längre Gage”. Möjligtvis höll Harlow tillbaka denna information för att undvika att förolämpa sin patient när denne ännu var i livet.

I vilket fall så verkar Gage ha återhämtat sig tillräckligt för att försörja sig. Han reste till Boston och träffade medicinvetarna där, och reste runt i New England och visade upp sig mot betalning. Efter några år så rekryterades han till att köra diligens i Chile. Detta ska ha varit ett krävande jobb. I en kort notis i en medicinsk journal från 1860 rapporterar en läkare som ska ha känt Gage i Chile några år tidigare att denne var vid god hälsa och inte hade några mentala problem överhuvudtaget.

När rapporten publicerats hade Gage återförenats med sin familj i Kalifornien. Han var då sjuklig. Han fann arbete inom jordbruket, men började snart få epileptiska anfall. Dessa dödade honom år 1860 vid 36 års ålder, tolv år efter olyckan.

Trots att Phineas Gages yttre liv är ganska väldokumenterat så finns det mycket osäkerhet kring hans inre. Då skadorna främst var på frontalloben är det fullt möjligt att de skulle ha minskat hans självkontroll. Samtidigt så vet vi ju faktiskt inte hur stor förändringen var. Man ska vara försiktig med att förklara sådant som kanske inte stämmer.

Även om Gages personlighet förändrades så är det också svårt att avgöra till vilken utsträckning han repade sig. Den vetenskapliga dokumentationen slutar bara några månader efter olyckan, och undersökningen från Harlows andra skrifter är högst indirekt. Vissa historiker menar att Phineas Gage utsatts för förtal.

Trots sin berömdhet så hade sannolikt fallet Phineas Gage inget större inflytande på psykologin. Även om fallet är väldokumenterat så saknas mycket information. Vi vet inte exakt vilka delar av hjärnan som påverkades, eller vad de långsiktiga effekterna blev. Vetenskapligt eller medicinskt så gav det oss ingen ny kunskap om världen. Om det kan illustrera något så är det kanske att mänskligheten alltid gillar en bra berättelse.

Men fallet ger oss ändå ett inspirerande exempel på människans överlevnadsförmåga. Phineas Gage inte bara överlevde, utan återhämtade sig i stor utsträckning från något borde ha varit dödligt. Det finns två bevarade fotografier på Phineas Gage. I båda är vänster öga slutet, och han håller det ohyggligt tjocka stampjärnet i handen. Gage ser ut att vara nöjd med livet.