Ett av superhjältegenrens kännetecken är de hemliga identiteterna. Tänk Batmans Bruce Wayne, Stålmannens Clark Kent, Spindelmannens Peter Parker. Varför har de sådana?

Det vanliga svaret – vilket också är det superhjältarna själva ger – är för att deras nära och kära inte ska utsättas för hämndattacker. Detta är ett fullt logiskt svar. Men nu är vi i fiktionens värld, och bör inte förvänta oss logik.

Frågan jag vill ställa är istället varför vi vill läsa om superhjältar med hemliga identiteter. För i slutändan är det ju populariteten hos allmänheten som avgör vad superhjältar sysslar med snarare än vad som är logiskt.

Den stora fördel de hemliga identiteterna ger superhjältarna är att de gör dem mer lika sina fans. Detta är naturligtvis ingen direkt fördel för superhjältarna själva, då de inte ens vet att de har fans. Superhjältarna finns ju inte på riktigt. Men det gynnar definitivt deras kamp för uppmärksamhet här ute i den verkliga världen.

Skälet till detta är att vi gillar hjältar som liknar oss själva. Det är högst mänskligt att gilla de som liknar oss. På så vis blir det lättare att förstå och sympatisera med superhjältarna. Det finns ett stort behov av detta, just eftersom superhjältarna annars är så olika oss.

Få människor har superstyrka, flygförmåga, laserögon, eller räddar världen i genomsnitt 3,4 gånger per år. De hemliga identiteterna gör superhjältarna till vanligt folk. Detta gör dem mer populära hos deras publik, som självfallet mestadels består av just vanligt folk.

Men tack vare de hemliga identiteterna så kan jag med viss rätt säga att jag är som Stålmannen, och Stålmannen är som mig. Jag kanske inte tampas med utomjordingsinvasioner från planeten Apokolips, men det händer åtminstone att folk blir sura på mig när jag blir sen eftersom jag har viktigare saker för mig. Stålmannens Clark Kent skriver dessutom också för tidningar, om än inte riktigt lika kloka texter som jag.

En annan fördel är att de hemliga identiteterna ger skurkarna en möjlighet att skada hjälten. Detta kanske inte låter fördelaktigt, men det bidrar till spänningen. Superhjältar är som bekant nästan odödliga, och även när de dör så väcks de snart till liv igen. De är för lönsamma för att dö. Men något som faktiskt skulle kunna hända är att den hemliga identiteten avslöjas.

Men ännu viktigare är att den hemliga identiteten hjälper till att involvera andra karaktärer, som hjältens vänner och familj. Detta bidrar inte bara till hjältens mänsklighet, utan ger också möjlighet för verkligt dåliga saker att hända.

Hjälten själv kan inte dö, men detsamma gäller inte hjältens flickvän. Superhjältar verkar vara ungefär lika upptagna med att rädda sina flickvänner som med att rädda världen. Och om de skulle misslyckas så ger det möjlighet att utforska teman som sorg och hämnd.

Att kvinnliga karaktärer dödas för att förse manliga superhjältar med motivation har blivit något av en kliché i serietidningsvärlden, och är en vanlig feministisk kritik. Det talas om ”Women in refrigerators,” efter något som Gröna lyktan utsattes för. Eller mer precist, som hans flickvän utsattes för.

Sådana nederlag är viktiga eftersom de lär superhjältarna ödmjukhet. Superhjältar är just ”super,” och det är välkänt att makt korrumperar. Vi måste alltså förklara varför de inte korrumperas. Varför bryr sig hjältarna överhuvudtaget om vanliga människor? Varför ser de oss inte som undermänniskor, som skadedjur? För att de hemliga identiteterna gör superhjältarna till en av oss.

De hemliga identiteterna påminner oss om att bra berättelser kräver mer än explosioner, lasrar, gigantiska monster, slagsmål, och ständigt världsrädderi. För i slutändan bryr vi oss inte om sådana trivialiteter. Det som verkligen gör livet värt att leva (och biobiljetter värda att köpa!) är mer småskaligt.

De stora slagsmålen i superhjältegenren är bara intressanta för att det skyddar verkligt viktiga saker – människor. Detta är barn, mammor, pappor, vänner, systrar, farbröder, farmödrar, samt kanske dessas husdjur.

I slutändan handlar superhjältefiktionen, som all god fiktion, om människor. Fyrverkerier och specialeffekter lägger till något, dessa, men kan inte ersätta grunden. De hemliga identiteterna bygger en bro mellan de stora och det lilla, vardagen och äventyret, mellan oss och dem. De hemliga identiteterna påminner superhjältarna om att de är människor, och att mänskligheten är värd att kämpa för.