Mångkultur innebär helt enkelt att det finns många kulturer inom ett visst område, i det här fallet Sverige. Men att det finns många kulturer betyder att det också finns många åsikter om hur samhället bör skötas. Detta är vad som menas med att kulturerna är olika. Om det inte fanns sådana olikheter så vore det ju inte mångkultur, utan monokultur.

Kulturernas olika åsikter varierar och förändras. Även där det finns konflikter lär dessa vara olika starka. Men dessa olikheter betyder att alla inte kan få som de vill. Vi kan inte både ha och inte ha sexualundervisning, burkatvång, burkaförbud, klanstyre, prideparader, och böneutrop. I vissa frågor kan vi kompromissa, men inte i alla. Ingen kommer att bli helt glad. Alla kan inte få allt.

Eller? Det finns faktiskt ett sätt som alla kan få det samhälle de vill ha. Det vore att vi hade olika regler för olika platser och folk. Det bästa exemplet på detta är nationalstater. Svenska lagar i Sverige, tyska lagar i Tyskland, iranska i Iran, och så vidare. Detta ger oss större anpassningsmöjligheter.

Men nu är det olikheter inom samma stat och samhälle vi diskuterar. Närmare bestämt Sverige. Vi vill inte splittra landet. Men det finns ett mindre drastiskt sätt att skilja kulturer åt, och därmed öka deras möjligheter att få som de vill. Detta är segregation.

Segregering framställs ofta som något ofrivilligt, något som en stark grupp utsätter en svag grupp för. De låter den inte vara med och leka. Men det är sällan sant. Eller åtminstone inte hela sanningen. Minst lika vanlig är olika former av självsegregering, alltså att en grupp frivilligt drar sig undan. Det talas mycket om svenskars påstådda ogillande av invandrare, men sällan om invandrares ogillande av svenskar. Eller åtminstone att de föredrar sina egna.

Det är knappast en slump att det bildas kluster av invandrare med olika ursprung i olika orter. På så vis kan man undvika irriterande socialtjänst, prideparader, sekularism, andra invandrargrupper, och krav på att förstå svenska och svensk kultur.

Problemet med mångkultur är helt enkelt att ingen vill ha det, varken invandrare eller svenskar. Vi vill ju alla ha som vi själva vill, men det går inte om vi ständigt tvingas kompromissa. Konflikt är en oundviklig del av mångkultur.

Det är lätt att missa denna enkla och nödvändiga sanning om vi inte förstår vad kultur är. Vi svenskar tror lätt att det handlar om märkliga kläder, konstig musik, och mat som faktiskt är ätbar. Och visst är det delvis sant. Men det är bara en ytlig sanning. Kultur går djupare än så, och rör vanor, åsikter, antaganden, relationer, och vad vi anser rätt och fel. Hur viktigt är det att passa tider? Är utbildning en bra idé? Är religion viktigare än svensk lag? Är det fel att ta ut sjukersättning när man inte är sjuk? Om min avlägsne kusin behöver hjälp, vad har jag för plikt att hjälpa honom? Svaret på sådana frågor syns inte för blotta ögat, men är långt viktigare än hur ofta man äter kebab.

Det är svårt för svenskar att inse detta just eftersom vi länge haft en mycket homogen kultur. Det gör det svårt att se den. Vi är som fågeln som inte vet vad luft är eller fisken som inte vet vad vatten är. Vi förstår därför inte de som andas en annan kulturell luft eller simmar i andra vatten, och har ännu svårare att förstå att de faktiskt gillar det. Vi måste acceptera att mångkultur involverar högst verkliga, svåra, och delvis olösliga konflikter. Invandrare är inte som svenskar, och svenskar är inte som invandrare. Det är det som gör dagens Sverige mångkulturellt.

Vi måste inse denna koppling mellan mångkultur och segregation. Konflikt i en mångkultur är oundviklig. Den enda frågan är hur stora dessa konflikter blir och hur de hanteras. Folk kommer att reagera på detta genom segregation. Antingen genom att utesluta andra, eller att utesluta sig själva. Segregation blir på så vis inte ett problem, utan en lösning. Ofta för båda sidor.