Osäkerhet är ett gift som fräter sönder tillit och gemenskap, och detta gäller särskilt rättsosäkerheten. Överdriven godtrohet riskerar nu att leda till att riktiga våldtäktsoffer förlorar allt förtroende. Detta skriver Jakob Sjölander.
Jenny Strindlöv skrev nyligen ytterligare en utmärkt artikelserie i Kvartal, den här gången om våldtäktsdomar mot tonårspojkar som haft sex med minderåriga flickvänner. Något som särskilt slog mig var det tveeggade svärd den rådande rättsosäkerheten i sexualbrottsmål har beväpnat både målsägande och misstänkta med. Idag går det inte längre att lita på någon, med katastrofala konsekvenser.
Strindlöv citerar fjortonåriga ”Alice” som berättar hur hennes våldtäktsanmälan togs emot:
”Det var en grupp där en massa folk från skolan gjorde narr av mig. De la upp parodier på videon och skrev en massa saker om mig och min familj. Att jag inte var värd att leva och sånt. […] Alla på skolan litade på honom och vände sig mot mig.”
Men det där sista stämmer inte, även om det säkert kändes så – det var inte ”alla”. Här kommer vad som hände den våldtäktsanklagade femtonåringen ”Lukas”:
”Lärarassistenten säger att några killar som Alice umgicks med började röra sig hotfullt runt Lukas i skolan. De sparkade och bankade på dörren till klassrummet under hans lektioner […] Det hände att en okänd EPA-traktor cirkulerade utanför hemmet och Lukas mamma och pappa vågade till slut inte låta honom gå ut ensam. […] I samma veva slutade Lukas gå till skolan. Det blev för mycket med allt: hoten, killarna som bankade på klassrumsdörren och en rättsprocess som kändes som en evighet. Han stannade hemma resten av nian.”
Vad var det som hade hänt? Vem hade rätt, Lukas eller Alice? Jag vet inte. Och ärligt talat tror jag inte ens att någon av dem själva vet. De var två tonåringar som klantat till det.
Nog fick de båda sota för det. Vad som hade kunnat bli en pinsam tonårshistoria de tio år senare kunnat skratta åt förvandlades genom rättsväsendets inblandning till en katastrof. Båda fick sina rykten förstörda. Alice tvingas byta skola, och en av hennes väninnor vittnade mot henne i rättegången.
Lukas åtalades för våldtäkt men kom i slutändan undan med ”sexuellt utnyttjande av barn”, à la 60 timmars ungdomstjänst och 25 000 kronor i skadestånd. Kul att ha på CV:et. Som rättsväsendet ser ut idag bör han ändå anses ha haft tur.
Fallet är bara ett enskilt exempel, men illustrerar ett problem som kommer att bli allt vanligare i takt med att kunskapen om rättsrötan sprider sig. Snart kommer alla att veta hur lite som krävs för att fällas för våldtäkt, och brottet riskerar därför att förlora sitt sociala stigma. I flera år har vårt land följt MeToo-sloganen ”Believe all women”. Men det är helt enkelt inte hållbart. Rättsskandalerna räknas nu i hundratal.
Detta kommer med vissa fördelar. Uppmärksamheten bådar gott för de oskyldigt dömda, eftersom de nu kan räkna med ökad förståelse. Det kan också vara en varning för det fåtal kvinnor som avsiktligt försöker sätta dit män för våldtäkt.
Men samtidigt är det en katastrof för kvinnor som verkligen har blivit våldtagna, och nu riskerar att bli totalt rättslösa. Eller än värre, riskerar att utsättas för vedergällning som Strindlövs ”Alice”. Våldtäkt är ett avskyvärt brott, men just därför är det ett ännu mer avskyvärt brott att sätta dit någon oskyldig för det, med totalförstört rykte och år i fängelse som följd.
Motanklagelser om falsk anmälan drabbar inte dagens målsägande på grund av något de själva gjort, utan vad tidigare målsägande gjort och vad vi som land har tillåtit dem att göra. Priset för orättfärdiga våldtäktsanklagelser betalas av de kvinnor som kommer med rättfärdiga våldtäktsanklagelser. Vallgossen har ropat varg och kommit undan med det, men nu står hans syster skyddslös mot vargen på grund av det förlorade förtroendet.
”Tro på alla kvinnor” riskerar att slå över i ”tro inte på några kvinnor”. Det vore en katastrof för Sverige, för rättsväsendet, för kvinnorna och för våldtäktsoffren.
