Facebook noscript imageSjölander: Roosevelt vs. Reagan
Jakob Sjölander

Sjölander: Roosevelt vs. Reagan

Ronald Reagan var cowboy-presidenten som inte sköt från höften. Foto: WALT ZEBOSKI / TT
Ronald Reagan var cowboy-presidenten som inte sköt från höften. Foto: WALT ZEBOSKI / TT

Politiker talar ofta om vad de ska göra, men alltför sällan om vad de inte ska göra. I vår svårförståeliga värld är det mest underskattade handlingsalternativet att inte handla överhuvudtaget. Detta skriver Jakob Sjölander.

När jag nyligen läste Thomas Sowells Intellectuals and Society stötte jag på följande citatsamling. Den sammanfattar hur tyckare såg på USA:s presidenten Ronald Reagans reaktion (eller brist på reaktion) inför börskraschen 1987:

”Vad krävs för att väcka Vita huset?” frågade New York Times, och förklarade att ”presidenten abdikerar sitt ledarskap och inbjuder till katastrof.” Washington Post-kolumnisten Mary McGrory sade att Reagan ”har varit synnerligen likgiltig” inför landets ”nuvarande smärta och förvirring.” Financial Times i London skrev att president Reagan ”verkar sakna förmåga att hantera motgångar” och att ”ingen tycks vara ansvarig.” En tidigare tjänsteman i Carter-administrationen kritiserade president Reagans ”tystnad och passivitet” efter börskraschen 1987 och jämförde honom ogynnsamt med president Franklin D. Roosevelt, vars ”personliga stil och djärva påbud skulle vara som en medicin” i den nuvarande krisen.

Så vad hände 1987? Inte särskilt mycket. Börsen och ekonomin återhämtade sig snabbt. Tjugo år av tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet följde. Reagans ”abdikation”, ”synnerliga likgiltighet”, ”oförmåga att hantera motgångar”, ”tystnad och passivitet” kan alltså inte ha varit alltför katastrofalt.

Det är också intressant hur Reagan jämfördes med sin företrädare Franklin D. Roosevelt – mannen vars ”personliga stil och djärva påbud” misslyckades med att få slut på 1930-talets stora depression.

Denna skillnad i hur Reagan och Roosevelt behandlas lär oss en viktig läxa: Det är ofta bättre att agera och misslyckas, än att låta bli att agera och lyckas. Åtminstone om man vill bli omtyckt.

Historien är packad av sådana som bokstavligen beskrivs som ”handlingens män”. Få hyllas för att inte ha gjort något. Det enda tydliga exemplet jag kan tänka på är Fabius Maximus ”Sölaren” som kämpade mot Hannibal under det andra puniska kriget. Kanske kan även Japans återförenare Ieyasu Tokugawa och Michail Kutuzov, som ledde ryssarna mot Napoleon 1812, kvalificera sig.

Att så få människor firas för sin passivitet är olyckligt, eftersom handling långtifrån alltid är rätt. Detta då vi är begränsade i resurser och tid, och varje val vi gör betyder att vi förlorar möjligheten att göra något annat med vår tid. När vi handlar måste vi göra det omdömesgillt, med rätt timing och ordentlig förberedelse. Om vi verkligen inte gjorde annat än att handla, handla, handla skulle vi inte klara oss länge – antingen skulle vi dö eller sättas i tvångströja.

Hur handling och icke-handling bedöms är ett bra exempel på skillnaden mellan det som syns och det som inte syns. Tålamod, omdöme, försiktighet och timing är svåra att observera. Ändå är de avgörande för korrekt handling. Eller icke-handling. Detta gäller särskilt inom komplicerade områden som politik och ekonomi. Reagan gjorde rätt, Roosevelt gjorde det inte.

Passivitet är osynlig, handling synlig. Roosevelt gjorde storslagna saker för att få slut på depressionen, men tack vare hans historiska rykte bedöms han till stor del utifrån sina avsikter. (Och förstås sin mycket mer framgångsrika politik under andra världskriget).

Roosevelts retorik och handlingar visade att han brydde sig om sitt folk och gjorde sitt bästa för att hjälpa dem. Reagan, som också brydde sig om sitt folk och gjorde sitt bästa för att hjälpa dem, fick istället sin försiktighet avfärdad med att han var ”synnerligen likgiltighet inför landets nuvarande smärta och förvirring”. Det är svårt att visa att man bryr sig genom att inte göra något.

Slutligen finns också det faktum att människor blir ledare genom att leda. Ofta är allt som krävs för att bli ledare att vara den första som hoppar till fötterna och ropar ”Följ mig!”. Ledaren blir det fokus som fokuserar folkets energi. Men detta är svårt att förena med icke-handling. Nog är det ofta svårt för en ledare att få folk att göra något, men ibland är det ännu svårare att få dem att inte göra något. Passiva ledare riskerar att ersättas av mer aktiva. Få politiker skryter om vad de inte kommer att göra.

Låt oss lära av detta, och omedelbart göra… Ingenting.

Följ Jakob Sjölander på Substack HÄR

Jakob Sjölander

Debatt- och krönikeredaktör