Sjölander: Samtyckeslagens Sverige

I debatt med advokatsamfundets tidigare ordförande Bengt Ivarsson försvarar Morgan Johansson här samtyckeslagen, som infördes under hans tid som justitieminister. Johansson för fram dess uppfostrande verkan på svenska män och pojkar:

Men generellt sett så menar jag nog på att den varit framgångsrik, lagstiftningen. Dels i att vi av allt att döma lyckas döma fler gärningsmän än tidigare, men också den signaleffekt som det här skickar till omgivande samhället. Numera med samtyckslagen så är den klar och tydlig och normgivande, det är inget snack om saken, sex ska bygga på samtycke, och allt annat är ett övergrepp, helt enkelt. Och gör du någonting där det inte finns något samtycke, då ska du veta, då ska varenda man och pojke i Sveriges land veta att då är det faktiskt ett övergrepp. Och då måst man vara beredd att ta den konsekvensen.

Själva idén att samtyckeslagen skulle förändra svenska normer var en central tanke för kampanjen som drev igenom den. Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud avslutade sin debattbok/historik över svensk våldtäktslagstiftning med de sympatiska orden:

En samtyckeslag är inte till för att fler ska dömas till fängelse. Den är till för att det ska begås färre övergrepp.

Ett hedervärt mål. Men har samtyckeslagen bidragit till dess uppfyllande? Och till vilket pris?

Ett skäl att misstro idén att samtyckeselagen ska få svenskarna att behandla varandra bättre i sängen är det faktum att unga personer är särskilt drabbade. Dessa är ju annars de som bäst borde förstå vår sköna nya värld och dess sexualetik. Ungdomar är överlag positiva till lagen, och det verkar talas så mycket om det här i skolan att man tänker att det borde bli tjatigt. Men ändå är medianåldern på de inblandade i samtyckesfallen lägre än i de mer klassiska våldtäkterna – 20 mot 24 för målsäganden, och 25 mot 31 för den tilltalade.

Ungas positiva inställning till samtyckeslagen räcker tydligen inte för att undvika fel. Kanske för att ungdomarna misstar sin vaga och korrekta idé att samtycke är bra för verklig förståelse för lagen. Det invaggar dem i en falsk känsla av trygghet.

Men även om samtyckesutbildning lyckades ge unga en bättre förståelse så skulle det inte hjälpa dem mot de låga beviskraven. Den utökade våldtäktsdefinitionen riskerar dessutom att övertyga unga kvinnor om att de blivit våldtagna på riktigt – vi tenderar att tolka våra upplevelser utifrån vad vi förväntar oss att se.

Än så länge råder en total avsaknad av bevis för att svenskarnas sängkammaretik skulle ha förbättrats sedan 2018, vare sig på grund av samtyckeslagen eller något annat. Alla stora feministorganisationer är rörande överens om detta. Kampen fortsätter.

Något som minskar samtyckeslagens möjligheter att påverka är att den kriminaliserar klumpigheter och misstag som är en oundviklig del av normalt sexuellt beteende. Enligt den stränga tolkningen av lagen som våra domstolar valt så ska allt ske med samtycke, och även om det blir en sekund fel så är det våldtäkt. Det betyder att alla sexuella initiativ, varje positionsbyte, varje handling, varje beröring, måste få ett klart ”ja”. Om man inte har fått ett ja och manövern sedan inte uppskattas så är det våldtäkt. Detta är varför folk skämtar om behovet att skriva under detaljerade kontrakt och ha advokater närvarande under akten – för det är så det är. Men även om det blivit juridisk praxis så lär det bli svårt att övertyga svenska folket om att dåligt förspel är våldtäkt.

Målet verkar dock vara just detta. Här skriver akademikerna Moa Bladini, Sara Uhnoo och Åsa Wettergren i Dagens Nyheter:

”En förklaring till att så många upplevs som oskyldigt dömda kan vara att allmänheten, särskilt män, inte har förstått vad ’våldtäkt’ i dag innebär. Våldtäkt av normalgraden är inget mer eller mindre än att initiativtagaren inte tar reda på, eller tar hänsyn till, vad den andra vill.”

I slutändan blir det svårt att få till en ordentlig normförändring genom samtyckeslagen eftersom de ideal den skulle kräva skiljer sig för mycket ifrån våra nuvarande. Även om mänsklig sexualitet kunde byråkratiseras så till den grad att lagens krav skulle uppfyllas så är det bara halva problemet. Den andra halvan av samtyckeslagens problem är kopplade till de låga beviskraven, som leder till att män döms oskyldiga. Det kan aldrig accepteras.

Våldtäkt är ett hemskt brott, bland det värsta man kan utsätta en annan människa för. Men det är uppenbart att dåligt förspel, ett enkelt missförstånd eller ett överilat finger inte är bland det värsta man kan utsätta folk för. Ändå så inkluderas det nu rent juridiskt i brottet. Risken med det är inte att småsaker uppgraderas till hemska brott, utan att hemska brott nedvärderas till småsaker. I framtiden kan det bli så att verkligt våldtagna kvinnor behandlas som om de bara varit med om dåligt hångel, och därmed berövas det stöd och den medkänsla de har rätt till.

Det värsta vore om samtyckeslagen provocerade fram en motreaktion. Eller mer precist, en motreaktion som gick för långt. Sympati med oskyldigt dömda kan slå över i sympati med korrekt dömda. Förakt mot falskanmälande och överkänsliga kvinnor kan slå över i förakt för verkliga offer.

Men det är inte säkert att samtyckeslagens största problem är de direkta. Betydligt mer svårstuderade är ju indirekta problem, främst sådant som inte sker. I en nyutkommen studie jämför den lundensiske ekonometrikern Adrian Mehic olika länders införande av samtyckeslagstiftning. I korthet är resultatet att antalet barnafödslar sjunker med 4 procent, aborter, könssjukdomar, p-piller-användning ökar och kondomanvändning minskar.

Mehic förklarar detta med att mindre riskbenägna individer helt enkelt lämnar dejtingmarknaden. Samtyckeslagen skrämmer bort män med risken att bli oskyldigt dömd. De som blir kvar är risktagare, vilket förklarar aborter, könssjukdomar och minskad kondomanvändning. För att kompensera för det ökar kvinnornas p-pilleranvändning. Detta fenomen riskerar att bli självförstärkande, då varje försiktig ung man och kvinna som lämnar dejtingmarknaden gör den ännu råare. Även om det inte framgår av Mehics studie, så ligger det nära till hands att tro att denna demografiska förändring faktiskt ökar risken för övergrepp.

Att dejtande blir svårare kan tyckas en trivial invändning när det vägs mot att stoppa våldtäkter. Men då glömmer man det faktum att vanligt hederligt dejtande är så mycket vanligare än våldtäkter. Rädsla för våldtäkter bör inte låta oss gå så långt att vi omöjliggör vanlig mänsklig samvaro. Det krävs en avvägning – och den har vi nu misslyckats med.

Ironiskt nog slår samtyckeslagen hårdast mot de mest harmlösa männen, de snälla killarna, män som egentligen borde vara mer framåt med kvinnor – det vill säga de flesta. De skadas inte främst på så vis att de åker fast, utan genom att de aldrig ens vågar prata med en kvinna. På så vis skadas även kvinnor, då det blir svårare för dem att hitta dessa män. Dessutom lämnar det fältet fritt för svinen.

Samtyckeslagens största skada är inte vad den orsakar – som oskyldigt dömda – utan sådant den förhindrar. Om Sveriges fertilitet minskar med 4 procent, som Mehic visar, så betyder det i runda tal 4000 färre barn per år, totalt 24 000 sedan lagen infördes. Det är liv, relationer, giftermål och familjer som aldrig blir verklighet. Det är ensamhet – kvinnan som undrar var alla bra män är, mannen som ser henne men inte vågar sig fram, en kvinna som är fast i en relation med en medioker man men som inte vågar säga upp relationen för att hon skulle få svårt att hitta någon ny, senioren som aldrig blir morfar eller farmor, psykopaten som utnyttjar den bristande konkurrensen för att ta för sig och barnet som aldrig blir till. Det är ett Sverige med ökande sexism – från män som ser avvisande och dömande kvinnor, och från kvinnor som ser män som antingen ryggradslösa incels eller hänsynslösa vargar.

Detta är könskrigets Sverige. Detta är samtyckeslagens Sverige.