Igår kom den bästa nyheten Sverige har fått i år – Birgitte Bonnesen frias från alla anklagelser om grovt svindleri av Högsta domstolen. Därmed har en sjuårig rättsprocess med sitt ursprung i Uppdrag gransknings grundlösa anklagelser om penningtvätt i Swedbanks Estlandskontor fått sitt slut.

Nu är den stora frågan om drevet kommer att vända och hur långt det i så fall kan gå. Jag misstänker att journalisterna på Uppdrag granskning (”Årets Gräv 2019”), riksbankschef Erik Thedeén, före detta statsminister och nu ordförande på Swedbank Göran Persson, och många, många andra, nu svettas ordentligt.

Men det finns ju andra tolkningar. Se bara den rubrik Dagens nyheter valde att sätta, med säkerhet avsiktligt: ”Swedbanks förra vd slipper fängelse – ”blev jätteglad”. Som om hon fått villkorlig dom och dryga böter, snarare än blivit helt frikänd. Johannes Nilsson, Bulletins nyhetschef, länkade igår texten i tidningens interna chatforum i ”utbildningssyfte”, som ett bra exempel på en missvisande rubrik.

I DN:s artikel står det: ”Grunden i målet handlar om intervjuer där hon svarat på frågor om Swedbanks hanterande av misstänkt penningtvätt.” Notera den bedrägliga frasen ”misstänkt penningtvätt”. Eftersom det inte fanns några verkliga penningtvättsproblem så kan man inte tala om annat än ”misstänkt penningtvätt”. Det finns alltid misstankar – speciellt om man själv sprider dem med sina lögner. Formuleringen har blivit ett signum för de delar av medieetablissemanget som nu helst vill glömma vad de gjorde 2019. Eller åtminstone vill att vi i allmänheten gör det.

När Bulletins reporter Samuel Fornäs kontaktade Uppdrag granskning igår för en kommentar så använde även de formuleringen: ”Det är bevisat att Swedbank hade indikationer på omfattande misstänkt penningtvätt i Baltikum”. Detta är bokstavligen sant men gravt vilseledande. Det finns ”indikationer” på det mesta här i världen, även sådant som är falskt, och det utesluter inte att överväldigande bevis pekar i motsatt riktning.

Men vad har man för val? När det drevades som värst 2019 var halva media-Sverige inblandat. Och nu har man ägnat år åt att göra allt förutom att granska vad som hänt. Man har sopat så mycket under mattan att man inte längre vågar lyfta på den.

Den strategi jag förväntar mig är att de etablerade mediebolagen nu publicerar några pliktskyldiga artiklar om Bonnesenaffären helt enkelt därför att man måste, där man antyder att Bonnesen klarade sig på en teknikalitet snarare än var helt oskyldig. Sedan följer tystnad, där man hoppas att affären ska glömmas bort. Jag noterar exempelvis att Birgitta Forsbergs nya text i Svenska dagbladet är betydligt tamare än för bara några veckor sedan, och nu är tråkigt neutral och balanserad.

Strategin kan mycket väl fungera. Det gör den ofta när man ska städa upp efter ett missriktat drev. Tänk på #MeToo och omsvängningen i migrationsfrågan efter åratal av mobbning av Sverigedemokraterna.

Men det finns något som kan ändra på det – Bonnesens hämnd. Till saken hör att när Göran Persson utnyttjade krisen på Swedbank för att peta Bonnesen och ta över banken så drog han in Bonnesens fallskärm. Den borde hon nu när hon friats ha rätt att kräva tillbaka. Detta särskilt eftersom Perssons klipp av hennes fallskärm ledde till att hon rent ryktesmässigt slog hårt i marken och framstod som skyldig. Vilket ju var avsikten.

Ungefär samtidigt fick Swedbank 4 miljarder i sanktionsavgift från Finansinspektionen, på grund av samma icke-existerande problem. Dessa fyra miljarder betalade Persson utan att ens försöka pruta. Det var ju inte hans pengar, utan aktieägarnas. Sanktionsavgiften stärkte hans bild av sig själv som ”den store städaren”.

Min förhoppning är att Bonnesen kommer att kräva tillbaka sin fallskärm. Kanske kan detta ge Swedbanks aktieägare det råg i ryggen som krävs för att fråga ordförande Persson om vad som hände med de där 4 miljarderna. Då lär det bli svårt att helt ignorera haveriet.

När dominobrickorna väl börjat falla så vet man aldrig hur långt det kan gå.