Nationalism har dåligt rykte, åtminstone här i Sverige. Kanske främst på grund av att den förknippas med nazismen. Vänstern har mycket effektivt lyckats framställa det som så att de illdåd dessa ”nationalsocialister” begick berodde på deras nationalism snarare än deras socialism eller imperialism.

Men det ligger något märkligt i själva idén att Hitler var nationalist. Detta eftersom han ju ägnade större delen av sin tid åt att trampa på andra nationer. Främst – naturligtvis – den judiska nationen. Men låt oss inte glömma Österrike, Polen, Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien och Frankrike, och så vidare, och så vidare.

Ändå så påstod sig Hitler vara nationalist. Men den enda nation han verkar ha brytt sig om var den egna. Om ens det – Hitlers och nazisternas revolutionära behandling av Tyskland antyder att de egentligen inte gillade det.

Borde inte nationalister bry sig om andra nationer än den egna? När vi exempelvis hör en kommunist säga att han kämpar för arbetare, så antar vi att han menar andra arbetare än sig själv. När en konservativ politiker säger att han är för familjen så antar vi att han även bryr sig om andras familjer. När en utilitarist säger att han är för lycka så antar vi att han också menar andras lycka. Om något är bra så borde det vara bra för alla, och inte bara för en själv.

Är nationalismen självisk? Nja. Det finns gott om exempel på hur nationalister tagit till vapen för andras nationer, och dessutom dött för dem. Både första och andra världskriget utkämpades i stor utsträckning för de europeiska ländernas frihet, men de som kämpade var sällan de ockuperade länderna själva. De var ju ockuperade.

Många svenskar är nu positivt inställda till diverse nationalistiska projekt världen över. Tänk på Kurdistan, Tibet, Uiguristan och Ukraina. Vissa svenskar som stöttar dessa skulle bli förolämpade om man kallade dem nationalister, men de visar ändå att man inte behöver tillhöra en nation för att bry sig om den. För vänstern verkar det bara vara svensk nationalism som är ful. Men exempelvis den palestinska nationalismen anses finfin.

Det är intressant att så många gillar nationalismens praktik, samtidigt som de ogillar dess teori. Jag tror att det handlar om idén att nationalismen är självisk, att man sätter den egna nationen före andras. Detta är nog sant. Men samtidigt är detta inte konstigare än att vi sätter våra egna familjer framför andras. Det betyder inte att vi vill andras familjer illa.

Nationalismen öppnar ändå den teoretiska dörren för själviskhet. (Åtminstone själviskhet på nationell nivå). Ibland är det rätt att vara självisk. Detta ställer oss inför den komplexa frågan om när, hur och var vi ska vara själviska. Sådana frågor är komplicerade. Extrema ideologier har fördelen att de ofta är mycket enkla. ”Du ska stötta kommunismen/klimatet/islam med all din makt, hela tiden, och totalt osjälviskt”. Detta är enkelt att förstå, så man slipper allt jobbigt tänkande och tvekande. Så länge man får känna sig osjälvisk kan man bete sig hur själviskt som helst.

Nationalismen som ideologi är öppen med sin (begränsade) själviskhet. Dess konkurrenter är å andra sidan totalt osjälviska. Åtminstone i teorin. Själv föredrar jag dock en praktisk och realistisk blandning av själviskhet och osjälviskhet, snarare än en osjälviskhet som bara existerar i teorin.