Meningen med skolan är att eleverna ska lära sig. Detta är en av de uppenbara sanningar som inte är så uppenbara. Detta visas av att vi har ett skolsystem som lägger tyngd på andra saker. Främst av dessa andra saker är tid. Skolplikten innebär att det är lag på att barn ska vara i skolan, på samma sätt som brottsdömda ska sitta i fängelse. Men det finns inget krav på att de ska lära sig något. Skolan är således en förvaringsplats snarare än en lärdomsplats.

Vi bör ändra på det. Mitt förslag är att när barn uppnått en viss grundläggande kunskap så är de fria att gå. Det ska inte spela någon roll om de uppnår denna nivå när de är sju år, tolv, femton, eller arton. Därefter ska skolplikten avslutas, samt statens ansvar för fortsatt utbildning.

På så vis sätter vi ett mål som är direkt kopplat till vad vi vill ha. Alltså välutbildade medborgare. I nuläget har den svenska skolan ett mål som bara är indirekt relaterat till det, att hålla barnen i skolan så länge som möjligt. Visst finns det en koppling mellan tid i skolbänken och kunskap, men det är inte en direkt koppling. Särskilt inte i en dålig skola. Alltför många barn lämnar grundskolan utan de mest grundläggande kunskaper – de har suttit av tiden.

Vårt nuvarande system uppmuntrar varken starka eller svaga studenter. Den enda belöning som finns är mer arbete. Vare sig man är flitig eller lat så lämnar man skolan vid samma tid. Det enklaste sättet att ta sig igenom skolan är att maska så mycket som möjligt och räkna minuterna. Systemet är som byggt för att skapa passivitet. Att ge ungdomar en möjlighet att ta sig fram för egen maskin – och vetskapen om att de kommer bli kvar om de inte gör det – lär uppmuntra alla elever.

Även skolorna själva kan behöva denna uppmuntran. Idag blir skolor kvitt sina elever när en viss tid passerat, vare sig de lärt sig något eller inte. Skolpengen fortsätter att trilla in. Att ändra på detta vore särskilt bra för de svagaste och bråkigaste eleverna. Idag behöver skolorna bara vänta för att bli kvitt dessa, och har därför inga skäl att kämpa med dem. Man låter dem härja och därmed skada både sig själva och andra, i trygg förvissning att det bara är en tidsfråga innan de är borta. Under mitt system hade denna passivitet varit mindre frestande.

Mitt föreslagna system skulle inte nödvändigtvis betyda att barn kom att spendera mindre tid i skolan. Snarare tvärtom. De som inte når upp till grundnivån blir fast en längre tid. Även de som blir klara snabbare lär sannolikt göra valet att studera vidare på gymnasium eller universitet. Hur konstigt det kan låta så studerar folk ofta frivilligt, även utan tvång. Eller kanske mer precist, vi kan lita på föräldrarnas tvång och behöver inte statens.

Det största problemet för mitt förslag är känslan att barn ”måste” spendera tid i skolan. Varför har vi denna känsla? Skälet är något ingen vill erkänna, nämligen att den svenska skolans huvudfunktion är förvaring. Så länge de är kvar i skolan så märks inte deras okunnighet.

Ryggmärgsreflexen att barn måste vara i skolan är grundad i avundsjuka. ”Vi genomled långa meningslösa år, så alltså måste andra göra det!” Vårt samhälle leds av eliter som grundar sin auktoritet på utbildning. Auktoriteten är inte baserad på kunskap, eftersom sådan är svår att bevisa. Särskilt om man inte har någon. Men att man suttit länge i skolbänken är lättbevisat. Alltså måste detta framställas som viktigt. Utan detta faller både auktoritet och självbild.

Låt oss sluta slösa tid, och fokusera på kunskapen.