Du är svensk markägare. Det kommer nya regler – du får inte avverka din skog. Du måste bevara sådant som våtmarker och källor. En rödlistad art måste skyddas. Extra hänsyn måste tas till friluftsliv, och allmänheten måste ha tillträde. Snart får du knappt göra något med ”din” mark överhuvudtaget.

Slutligen bestäms det att din mark inte är din mark längre, trots att du och din familj ägt och vårdat den i århundraden. Skälet är att marken är särskilt fin och ska bli ett naturreservat. Tack för att du gjort ett bra jobb!

Som ersättning får du en symbolisk summa, kanske en femtedel av marknadsvärdet. Detta skambud motiveras med att du ju ändå inte kan använda marken, på grund av alla restriktioner. Du har ingen laglig möjlighet att säga nej.

Detta är verklighet för svenska markägare. Det har också blivit allt vanligare i och med att den statliga miljöaktivismen blivit mer aggressiv.

Det handlar om äganderätten. Denna är inte en lika sexig som asylrätten eller aborträtten eller allemansrätten, men den är en grundsten i vår civilisation. Om man bryter mot den kallas det ”stöld”. Det är äganderätten som tillåter oss att säga ”det här är mitt” och ”det där är ditt”. Det är äganderätten som skiljer Sverige från Somalias kaos och Sovjetunionens förtryck.

Men varför inte betala för marken? Det finns inga praktiska hinder i att räkna ut vad en mark är värd och sedan köpa marken. Det är ju så vi brukar gör affärer, vare sig det är mat, bostad, bil eller böcker man köper – man betalar för sig.

Svaret är naturligtvis att staten och miljöaktivisterna inte vill betala fullt pris. Detta är naturligt – jag tycker inte heller om att betala för saker. Skillnaden är att staten har makt att göra verklighet av denna önskan.

Om det kostar en miljon att skydda ett område så vill man inte skydda det – men man kan tänka sig att göra det genom att betala en halv miljon. Mellanskillnaden täcks av markägaren.

Detta system är djupt orättvist mot den enskilde. Tyvärr klassas markägare som kapitalister, så deras välfärd räknas inte. Men det är inte ens så att Sverige eller naturen tjänar på denna orättvisa. Detta av två skäl.

För det första så leder det till att våra resurser inte används optimalt. Låt oss säga att en skog har två användningsområden – bostäder eller naturreservat. Som bostäder är det värt två miljoner, som reservat en miljon.

Då är det tydligt att marken för Sveriges bästa bör användas som bostäder. Om vi istället använder marken som reservat har Sverige (via markägaren) förlorat en miljon. En miljon som – för övrigt – hade kunnat användas till att skydda naturen på andra och mer effektiva sätt.

För det andra uppmuntrar systemet markägare att förstöra sin mark. Att hitta en rödlistad art kan vara katastrofalt. Det är välkänt att markägare ibland utrotar sådana arter eftersom de vet att de annars inte kommer att få behålla sin mark.

Om man istället betalade vad artskyddet är värt hade vi haft den motsatta situationen – markägare skulle genomsöka sin mark med ljus och lykta i hopp om att hitta en sällsynt art. Kanske skulle de snart börja fuska, och stjäla sällsynta arter från varandra för privilegiet att få skydda dem…

Man får vad man betalar för. Så om vi verkligen vill skydda naturen, då ska vi se till att betala för det. Frågan är bara om miljöaktivisterna kan motstå den kortsiktiga frestelsen att stjäla.