I väst framställs Nordkorea antingen som skrattretande eller hotfullt, eller både och. Men jag vet nu att Nordkorea motiveras av rädsla. Det är av rädsla en fjärdedel av befolkningen hålls i armén, det är av rädsla de tillverkar vapen i stället för mat, det är av rädsla de bygger kärnvapen. Men varför är nordkoreanerna så rädda? Jo, för söder om gränsen lurar det folk som skapat Squid Game, Parasite och Thirst. Den ”käre ledaren” Kim Jong-un och folkarmén är allt som står mellan Nordkoreas kvinnor och barn och Old Boy: Hämnden. Nordkorea må ha slavläger i klassisk stalinistisk Gulagstil, men de har åtminstone inte gjort något så sjukt som The Handmaiden.

Ett av de senare exemplen på Sydkoreas fantastiska och förskräckliga cineastiska kultur är zombieserien All of Us Are Dead på Netflix. Själva titeln är dock falsk marknadsföring, eftersom det åtminstone vid första säsongens slut ännu finns vissa karaktärer kvar i livet. Men detta kanske korrigeras i säsong 2, som är på väg.

Jag är inte alltför besviken på detta, då de flesta karaktärer är mer intressanta i livet än som dräglande zombies. Mestadels består rollistan av trevliga och prydliga gymnasieungdomar i skoluniform. Det som chockade mig var inte att se hundratals sydkoreaner uppätna av de levande döda, utan när det visade sig att det fanns elever på gymnasiet som kunde saker. Det är vi inte vana vid här i Sverige. Skolans bågskyttelag träffar rätt, skolkören sjunger i stämmor, eleverna kommer i tid och tar sina studier på allvar. Ungdomarna är artiga mot sina lärare och varken knarkar, knullar eller super. Att en karaktär smygröker blir ett dramatiskt avslöjande. Det flörtande som förekommer är gulligt klumpigt. Det är som att transporteras tillbaka till 50-talet, fast med asiater.

Men trots bristen på knarkande, knullande och supande är serien ändå underhållande. Det går att göra bra serier även utan sådant. Tydligen. Kanske är hemligheten att kompensera med brutalt ultravåld och tiotusentals människoätande zombies. Detta är i och för sig något som påminner om den svenska skolan. Koreanska zombies är som svenska elever, och överlevarna som svenska lärare.

De koreanska zombierna tillhör den så kallade ”snabba” zombiearten, Zombius Snabbius på latin. (Kanske – fråga någon som gått i koreansk skola om ni vill veta säkert). Dessa zombier attackerar alltså som rabiessmittade hundar, i stil med 28 dagar senare. Detta passar den energiska och flitiga östasiatiska kulturen. Koreanska zombies springer lätt förbi den förslappade västerländska varianten. Inte konstigt att Asien uppvisar sådana tillväxtsiffror.

Men eleverna är ännu mer ambitiösa än zombierna. Ett vanligt mål är att ta sig in på ”Seouls Nationella Universitet”. Detta verkar lika åtråvärt som att vara med i Paradise Hotel här i Sverige. Det är ett kvitto på att man lyckats som ung människa. Möjligtvis är det en liknande ambition som motiverar de energiska koreanska zombierna – driften att ta sig in på Seouls Nationella Universitet har nu omdirigerats till att äta människokött.

Sydkoreanerna verkar så prydliga att det är märkligt att de producerar sådana hemskheter. Är hela landet en potemkinkuliss? Vad rör sig bakom alla leenden och propra kläder? Är det sydkoreanska samhället lika delat som den fina familjen Park i Parasite, med hemskheter i den metaforiska/psykologiska källaren? För övrigt har jag noterat att 97,3 procent av Koreas befolkning heter antingen ”Park” eller ”Kim” eller både och. Siffran är statistiskt säkerställd.

Det finns definitivt en hårdhet i Sydkoreas prydlighet. Många karaktärer är stressade och oroar sig över sin framtid, både i All of Us Are Dead och andra verk. En karaktär skämtar om att zombieinvasionen är att föredra framför det sista gymnasieårets stress, och försöker använda zombieinvasionen som svepskäl för att gå vidare trots usla betyg. Precis som sina kusiner i norr blandar sydkoreanerna skräck och humor. Fast avsiktligt.

Ett exempel på denna hårdhet är då en av eleverna förolämpas med att dennes familj är bidragsberoende. Tydligen ses inte det som bevis på att man tillhör en ädel och förtryckt grupp i Sydkorea. Offerskapet är inte lika åtråvärt där som här. Behovet att upprätthålla en fasad förekommer i flera filmer. Detta är kanske tydligaste i Parasite, men även i The Handmaiden och Thirst låtsas karaktärer vara sådant de inte är. Även Squid Game sker i stor hemlighet, och många karaktärer är med just för att undvika misslyckandets skam. I slutändan är även sydkoreaner människor, med människors svagheter.

Men om Sydkoreas filmer och tv-serier är något att gå på så finns det en växande kritik mot denna hårdhet. Kanske är Sydkorea i en omvandlingsprocess. Fliten, plikten och pressen har skapat ett överflödssamhälle där de dygder som skapat det ses som betungande. All of Us Are Dead är långtifrån den enda kritiken av konkurrenssamhället. Ännu tydligare är detta i Squid Game, Parasite och Train To Busan. Kanske kommer Sydkorea att gå samma väg som Väst. Snart blir dess zombier lika tröga som i The Walking Dead.

Samhällsförändringar inspirerar. Sydkoreanerna tror fortfarande på saker. På familjen, på hedern, på plikten. Det ger deras konstnärer något att ta spjärn emot, en känsla av mening. Koreanska filmer kan dela denna meningskänsla med oss förhärdade västerlänningar, eftersom meningen fortfarande anses fullt verklig i Sydkorea. Men samtidigt tillåter samhällsförändringen koreanerna att se pliktsamhällets baksida. Sydkoreanerna är välintegrerade i sin unika kultur, men också åskådare till dess förändring. De har en fot i det gamla och en i det nya. Detta ger dem den verkligt viktiga typen av mångfald – en mångfald av idéer och perspektiv.

Men är All of Us Are Dead lika bra som de andra sydkoreanska verken jag nämnt här? Nåja, nog håller den. Även om den inte är i klass med Squid Game eller Parasite så är det ju ingen hård dom. Inspirationen från västerländska zombiefilmer är tydlig och All of Us Are Dead innehåller sin beskärda del av klichéer. En märklighet är att flera scener involverar många karaktärer, men att bara två eller tre av dessa säger eller gör något. De andra tycks bara stå i bakgrunden och stirra medan deras kamrater kämpar för sina liv. Detta är ett intressant fel, särskilt som det återkommer flera gånger. Men trots sådana klumpigheter kan jag definitivt rekommendera serien.

Den sydkoreanska filmindustrin har gett mig en högst positiv bild av landet. Detta är märkligt, med tanke på alla hämndgalningar, seriemördare, sexuella perversioner, zombier och märkliga dödslekar de verkar syssla med. Men detta kompenseras av ett respektfullt och välfungerande samhälle. Jag ämnar därför emigrera till Sydkorea. Om någon läsare känner sig manad att flytta med mig så kan vi starta ett svenskghetto, och börja kasta sten på ambulanser. Flytten ämnar jag finansiera genom medverkan i Squid Game. Förhoppningsvis går det bättre för mig än den senaste utlänningen som var med, den där trevlige pakistaniern från första säsongen. Men om detta blir min sista krönika så vet ni vad som hänt.

Jakob Sjölander