Föräldrar oroar sig för sina barn. Det är en del av vad det innebär att vara förälder. Men transtrenden har gett föräldrar något nytt att oroa sig för. Detta skriver Jakob Sjölander.
För ett tag sedan var jag ute och handlade julklappar med en kvinnlig bekant. På skämt plockade jag upp en rosa plastenhörning och tillkännagav att jag skulle köpa den till hennes tvåårige son, och att detta skulle leda till könskirurgi omedelbums.
Min vän skrattade och sade bestämt nej till min plan. Hon klargjorde att detta inte var ett öde hon önskade åt sin son. Men sedan uttryckte hon en mer allvarlig oro över möjligheten.
Denna korta incident gav mig en tanke – nämligen att hon knappast är den enda förälder som tänker så. Det finns en olycklig tystnad kring detta, som med så mycket med transindustrin. Det är sällan föräldrar går rakt ut och säger att de inte vill att deras barn ska bli trans. De inser naturligtvis att detta är ett ofta katastrofalt val, men det är helt enkelt inte ”snällt” att säga det rakt ut.
Detta handlar inte om att föräldrar hatar transpersoner, eller att de inte skulle älska sina barn om dessa valde den vägen. Tvärtom. De älskar sina barn, och precis därför vill de deras bästa, och därför vill de inte att dessa ska genomgå en könsändring.
Och visst finns det skräckhistorier. Fina goa ungar som någon TikTokinfluencer sätter klorna i, och som plötsligt bestämmer sig att kirurgi är det enda rätta. Alla som inte bejakar denna önskan blir fiender. Den ena föräldern kanske accepterar önskan, men den andra inte gör det, och hur myndigheterna sedan ställer sig på kirurgientusiasternas sida. Ibland följs det av detransition, när någon ändrar sig och desperat försöker byta tillbaka. Självmordstalen för transpersoner, både före och efter kirurgi, är förfasande.
Men min väns reaktion på mitt skämt vittnar också om något annat, nämligen att barnens omständigheter spelar stor roll när det gäller transvalet. För att bli trans är i slutändan ett val. Transaktivister påstår gärna att de är födda som sådana, vilket bland annat är vad som får dem att insistera på att även mycket unga barn ska gå under kniven.
Men folk föds inte som trans. Nog kan man hitta enstaka transpersoner även på andra platser och i andra tider och kulturer än den moderna västerländska, men det är ett faktum att vi nu ser en våg där antalet transpersoner har ökat med hundratals och tusentals procent. En sådan ökning vore inte möjlig om önskan om könsbyte var något man föddes med. Det förklaras mycket bättre av mode, trend, och kultur. På samma vis som unga blev beatniks på 50-talet, hippies på 60-talet, punkare på 70-talet och så vidare, blir de nu trans. Det är kultur, inte biologi. Den miljö vi utsätter våra barn för påverkar alltså risken för att de ska bli trans. Nog krävs det betydligt mer än att man ger en tvååring en rosa plastenhörning i julklapp, men ändå.
En viktig skillnad mellan tidigare ungdomskulturer och transkulturen är att trans är permanent. När en hippie väl upptäckte att det livet inte passade så var det bara att raka håret och byta kläder för att återvända till civilisationen. Så enkelt är det inte med trans.
Barn (och tonåringar) gör misstag. Varje dag. Kanske är det just det som gör dem barn snarare än vuxna, och förklarar varför de hålls mindre ansvariga för sina handlingar. Vi visar överseende. Dessa misstag kan handla om våld, politik, droger, sex, våghalsighet, utbildning, karriär, val av vänner och så vidare.
Vanligtvis så oroas vi inte av dessa våra barns misstag. De går över. De unga växer upp. Det som inte dödar, det härdar. De flesta av oss skulle inte vilja vara fast med de karriärval, partnerval, och modeval vi gjorde när vi var 14, och vi behöver inte det heller. Men transvalet ÄR annorlunda, eftersom det inte är något som går över.
Hur rädda är föräldrar för att deras barn ska bli trans? Jag vet inte. Men rädslan finns där. Det finns en klokskap i denna rädsla, då den påminner om att något är fel. Vi vill gärna vara toleranta och inte lägga oss i andras beslut. I grunden är det en sund inställning, och en frihetlig demokrati skulle inte vara möjlig utan den. Men när föräldrar fylls med skräck så bör det vara en väckarklocka att det är dags att sätta ned foten. För i slutändan växer denna skräck ur vår kärlek för våra barn.
