I Gislaved i oktober 2025 jagade fyra personer ifatt en femte och drog ned honom för en trappa. De misshandlade honom med slag och sparkar, och bröt bland annat hans fotled. Därefter fortsatte de att sparka honom, bland annat på det brutna benet. Som krona på verket drog en av angriparna ned byxorna och bajsade offret i ansiktet. Angreppet var planerat.

För detta fick de fyra mellan 21 och 24 månader i fängelse. Tillsammans (inte var och en!) skulle de fyra betala 79 800 i skadestånd till det åtminstone tillfälligt rullstolsburne offret. Mannen som bajsat offret i ansiktet fick två år, bland annat eftersom han var villkorligt frigiven när det skedde. Trots att vissa av de dömda var utländska medborgare (Finland) så utvisades de inte.

Låt oss jämföra detta med brottet våldtäkt. I dagens Sverige har detta ett minimistraff på tre års fängelse. Det kommer också vanligtvis med en prislapp på 200 000 kronor i skadestånd, plus ytterligare 15 000 för sveda och värk.

Detta är kanske rättvist. Våldtäkt är ju ett hemskt brott. Eller?

Det beror på. Våldtäkt är idag ett brott kan se väldigt olika ut. Det kan vara ett brutalt överfall i en park som leder till bestående fysiska och psykiska men. Å andra sidan kan det också handla om ett överilat finger från en hånglande nittonåring. Det kan handla om en packad kvinna som sliter ned byxorna på en anställd på krogtoaletten och försöker suga av honom. Det kan vara en minuts obehag i mitten av ett annars frivilligt samlag. Det kan vara en femtonåring som har frivilligt sex med sin fjortonåriga flickvän.

Sverige har enligt Brå 2025:3 i praktiken de strängaste våldtäktsstraffen i Europa. Detta gäller även för de länder som formellt har högre straff, eftersom de i praktiken inte utdöms på grund av diverse förmildrande omständigheter. Mycket av det som skulle dömas som våldtäkt i Sverige – värre fall än de jag nämnde i den föregående paragrafen – skulle inte leda till mer än en villkorlig dom.

Varför är det så? Som de flesta vet och som illustreras av med bajsmisshandeln i Gislaved så är Sverige inte precis känt för hårda straff. Tvärtom.

Förklaringen är politisk. Traditionellt har kampen om straffen i Sverige stått mellan vänsterns mjuka kuddar på ungdomsgårdar och högerns hårda tag. Vänstern har åtminstone sedan sextiotalet haft övertaget i denna kamp. Brottslingar är samhällets offer och de ska vårdas, inte straffas.

Men just i sexualbrottsmål vill vänstern inte hålla tillbaka. De vanliga klichéerna om att hårda straff ”inte fungerar” verkar inte gälla för just våldtäkter. Cynikern i mig vill säga att när det är en brottstyp som man faktiskt bryr sig om så vill även vänstern ta i med hårdhandskarna – kanske inte främst för att skydda kvinnor, utan för att sätta dit männen.

Jag gillar högre straff – i de flesta fall. För Sverige som helhet är det definitivt något som behövs. Jag tycker även att det är utmärkt med höga straff för våldtäkter, och att de bör höjas ytterligare. Men då ska det ju vara riktiga våldtäkter, snarare än de sexuella klumpigheter och misstag som vi nu har klassat som våldtäkt. Problemet är inte höga straff för våldtäkter, problemet är att straffet utdelas för sådant som inte är våldtäkt.

På grund av alla skjutningar och sprängningar har högerns straffpolitik haft vind i seglen de senaste åren. Överlag har dock vänstern (tyvärr) lyckats hålla den stången. Våldtäkter är dock ett undantag. Alla ville höja våldtäktsstraffen – både ilskna feminister och konservativa riddare.

Som Mannaminnes Johan Mparmpagiannis uttrycker det i Fokus:

”En politisk omständighet som gör det svårt för kritiken att få fäste är att inom vänstern ses lagen som en feministisk framryckning. Medan man på högerhåll kan ”stoltsera” inför väljarna med hårdare straff för ett brott alla tycker är förfärligt.”

Det var för svårt att ge sig på Dödspatrullen och Kurdiska räven. Så istället slog man tafatta gymnasister på fingrarna.