För Ukraina började kriget med den ryska ockupationen av Krim 2014, men det var den fullskaliga invasionen 2022 som gjorde storpolitik av det. Nu verkar dock båda parternas krafter sina, skriver Jakob Sjölander.
Ukrainakriget skulle vara över på tre dagar, enligt de ryska generalerna. Nu vet vi att inte ens tre år räckte, och krigets fjärde födelsedag närmar sig. Men allt fler frågar sig om kriget ändå inte går mot sitt slut. Förhandlingar pågår. Ser vi ljuset i slutet av tunneln? Eller är det tåget?
Vissa av dem som tror på fred – eller åtminstone en hållbar vapenvila – är bedömare vars omdöme jag respekterar. De kan mycket väl få rätt. Men trots det är jag fortsatt skeptisk.
En snabb fred skulle idag vara på för Ryssland fördelaktiga villkor. Putin skulle få behålla sina nuvarande erövringar och kanske till och med få mer mark, medan Ukraina inte skulle få några säkerhetsgarantier starkare än de Ryssland redan förbrutit sig mot.
Idén om fred de närmaste månaderna bygger på att Donald Trump ska sätta press på Ukraina. Hans ”bromance” med Putin ska nå sin kulmen. Problemet med idén är att Trump saknar möjlighet att sätta press på Ukraina. Att hota med att dra tillbaka stöd är inte något hot eftersom han redan gjorde det i februari 2025. Man kan inte dra tillbaka stöd som man redan dragit tillbaka.
Det finns krafter kvar i Ukraina. Nu talas det om kylan, vintern och bombningarna av energisystemet. Men då ska vi komma ihåg att det här är den fjärde krigsvintern, och att den ukrainska anpassningsförmågan knappast minskat.
Andra påstår att Ukraina håller på att få slut på folk. Det stämmer att förlusterna är höga, att många deserterar, och att det är problem med nyrekrytering och träning. Det finns mycket att förbättra. Men problemen är inte tillräckligt stora för att Ukraina ska förlora. Än så länge är det bara de som är äldre än 25 år som tvångsrekryteras till armén, en gräns som skulle kunna sänkas.
En politisk kollaps i Kiev är inte heller sannolik. Även om president Zelenskyj är skadeskjuten av korruptionsskandaler så är hans främsta politiska rivaler (före detta överbefälhavare Valerij Zaluzjnyj och före detta president Petro Porosjenko) båda krigskandidater. Visst vill ukrainarna ha fred, men de vill inte ha fred genom att ge sig.
Idén om ukrainsk svaghet bygger delvis på ett intressant fenomen inom informationskrigföringen. Det är nämligen så att både rysk och ukrainsk propaganda drar åt samma håll. Ryssarna vill framstå som starkare än vad de är för att släcka vårt hopp, men ukrainarna vill framstå som svagare än vad de är för att få mer hjälp.
I nuläget finns inga skäl att tro att fronten skulle kollapsa, åtminstone inte inom den närmaste tiden. Det nya drönarkriget är trögrörligt, eftersom de fordon som krävs för snabba framryckningar är lätta måltavlor. Det går inte annat än att krypa fram, hus för hus och dike för dike. Det betyder att kriget inte lär få ett plötsligt militärt slut – en militär seger kräver total utmattning av motståndaren.
Kan en sådan ske? Ja, men inte 2026. Och vi ska inte vara säkra på att det är ukrainarna som kollapsar först. Jag tror fortfarande att tiden är på ukrainarnas sida. Ryssarna har större förluster, och det är mindre inspirerande att kämpa för att sno någon annans land än att kämpa för att hindra någon annan från att sno det egna.
I slutändan finns det en totalt dominerande faktor som avgör hur kriget kommer att sluta: det fortsatta stödet för Ukraina från de europeiska länderna. Detta stöd är extremt viktigt för Ukraina, men samtidigt en patetiskt liten del (0.2% av BNP) av vad som hade kunnat ges. Den brutala sanningen är att de europeiska länderna verkar vara villiga att betala tillräckligt för att Ukraina inte ska förlora, men inte tillräckligt för att Ukraina ska vinna. Resultatet är de senaste årens blodiga dödläge.
