Vänstern har massor med bra idéer. Det är bara att man drar dessa idéer till absurditetens gräns, och sedan bortom den. Att gå för långt verkar aldrig vara långt nog.

Skillnaden mellan vänstern och högern är inte främst vad man tycker är viktigt och rätt, utan hur långt man vill gå. Om vi ska ta antirasismen som exempel så tycker varken vänstern eller högern att man ska vara elak mot folk på grund av deras ras. Men vänstern nöjer sig inte med detta, utan kräver mer. Samma sak med trans-, kvinno-, homo-, frågor. Det räcker inte längre att man inte skadar dessa grupper, utan man ska aktivt sträva efter att tjäna dem. Även om detta skadar en själv, ens egen grupp, eller landet som helhet. Ibland till och med om det skadar själva gruppen man försöker hjälpa.

Även om de tydligaste exemplen idag finns i wokevänstern så gäller samma sak för mer traditionell vänsterpolitik. Högern har inget problem med jämlikhet eller att hjälpa svaga, sjuka och arbetslösa. Frågan är bara till vilken grad vi ska göra det, och på vilket sätt, och vad vi ska (och inte ska) offra för att uppnå målet.

Allt detta är typexempel på skillnaden mellan negativ frihet och positiv frihet. Alltså frihet från förtryck och dålig behandling å ena sidan, och rättigheter och privilegier å den andra. Men den enes privilegium blir oundvikligen den andres skyldighet. Det är också skillnaden mellan kravet på tolerans (höger) och kravet på underkastelse (vänster).

Varför är vänstern som den är? Jag tror att det finns två huvudskäl. Det första är att extremismen och fanatismen är frestande enkel. Om man hävdar att något är bra men att det ändå finns gränser för hur långt man bör driva det, så ställs man inför kniviga frågor om exakt var denna gräns ska dras. Homosexuella bör självfallet inte misshandlas, men bör de få adoptera, gifta sig, få förtur till utbildningar, kvoteras in till toppjobb, utökad yttrandefrihet, speciallagstiftning som skyddar dem, egna dagar och parader, bidrag, skattefrihet, en egen butler och en gratis vattenskoter?

Alla svar på dessa frågor leder vidare till nya frågor. Det tar aldrig slut. Men man kan hantera detta på ett enkelt sätt – genom att säga ”ja” till allt. Det är vänsterns strategi. Låt ”de rika, vita, heterosexuella männen” betala för kalaset.

I slutändan leder detta tänkande (eller brist på tänkande) till motsättningar. Exempelvis när islamister ställs mot HBTQ+, eller transsexuella mot kvinnor. Men den dagen den sorgen – så länge man tar en riktigt extrem position är det osannolikt att den någonsin kommer att genomföras. Därmed behöver idén inte testas. Ens idéer är lätta att skydda så länge de förblir just idéer snarare än praktik.

Men det andra – och intressantare – skälet till denna extremism är att det överhuvudtaget inte handlar om idéer. Vänstern framställs ofta som ideologiskt motiverade, men det är en sanning med modifikation. För saken är den att man inte kämpar mot ideologiskt bestämda mål, alltså en viss bild av hur samhället bör se ut. Istället skiftar och flyttas dessa mål. Vänstern är aldrig nöjd. Man motiveras av sin politisk stam, snarare än ideologi.

Exempelvis är antirasister inte för rättvisa. Istället är de för färgade. Krav på rättvisa är bara ett svepskäl. På samma vis är feministerna inte för rättvisa för kvinnor – de är istället ”kvinnostammen”. HBTQ-aktivisterna är för ”HBTQ-stammen”. Islamisterna är för ”islam-stammen”. Och så vidare. Man kämpar för att göra sin politiska stam så rik och mäktig som möjligt. Rättvisa är bra så länge den är på ens sida, men om den inte är det så har man inga problem med orättvisa.

På så vis är vänstern till sin natur primitiv. Det handlar om våra biologiska gamla klan- och stamkänslorna som gör sig påminda i en modern nationalstat. Det är svårt att känna lojalitet mot något så stort och abstrakt som ett land, så istället väljer man en liten del av den som det är enklare att identifiera sig med. Sedan snor man åt sig allt man kan få, med rättvisekrav som verktyg.