Svensk film befinner sig i kris. Ointresset växer sig alltmer kompakt och självklart. Är det så att vi svenskar har dålig smak, och inte uppskattar de mästerverk vi bombarderas med? Jakob Sjölander tvekar.
”En fråga vi gärna skulle ha ner av är svensk filmkris” [sic]. Jag tittade på chatt-meddelandet och tänkte efter. Länge. Vilken filmkris…?
Jag insåg att jag inte hade koll på svensk film – och att det är just vad den svenska filmkrisen innebär. Att svensk film nu är så krisdrabbad att folk inte ens noterar att den är i kris. Det gör det inte heller lättare att hitta någon som bryr sig tillräckligt för att vilja skriva om den här i Bulletin – så jag får göra det själv.
Jag gillar film. Faktiskt har jag sett allt från gamla stumfilmer till Marvel till Bergman till anime till Hitchcock till Buñuel. Jag kan se italiensk neorealism utan att behöva pistolhotas. Men den senaste svenska spelfilm jag såg var Sjunde himlen. En gammal goding (eller åtminstone gammal…) med Sickan Carlsson från 1956. Nu var jag ju inte med på premiären, utan såg den till jul 2024. Det betyder att ett helt år passerat utan att jag, en person med filmintresse, såg en svensk spelfilm. Och det konstiga med det är att det inte ens är konstigt. Vi äro tusenden.
Förklaringen är enkel: Svensk film är inte tillräckligt bra. Världen, även kulturvärlden, är mer rättvis än vi gärna tror. Klart folk skulle se en svensk film om den var värd att se.
Jag sneglade på listan med de filmer som varit nominerade till Guldbagge de senaste åren. Listan imponerade inte. Jag hade (då) inte sett någon av vinnarna, och av de 24 filmer som varit nominerade hade jag bara hört talas om tre. Fyra av 20-talets vinnare (Clara Sola, Triangle of Sadness, Passage och Eagles of the Republic) är inte ens svenskspråkiga!
Jag klickade över till Netflix och sneglade på listan över svenska filmer. De flesta känner jag inte ens igen, och av de jag känner igen så har jag bara sett tre: Drömkåken (1993), Sunes sommar (också 1993) och Låt den rätte komma in (2008). Alla tre är bra filmer. Kan detta kanske förklara varför jag har sett dem…?
Men varför har då den svenska filmbranschen sådana kvalitetsproblem? Filmbranschens eget svar enkelt: Brist på pengar! Verkligen? Kan det kanske vara så att lösningen på pengaproblemet är att göra bättre film? Faktiskt så undrar jag om inte pengarna är själva problemet.
Kapitalismen har många stora välsignelser – bland annat att den tvingar folk att göra andra människor än sig själva glada. Att göra vad andra vill, snarare än man själv vill. I det här fallet filmer allmänheten vill se, snarare än vad film-Sverige vill.
Här finns en konflikt. Det finns en stereotyp om att det i Sverige bara produceras smala dramer om missbruk, dåliga föräldrar och kapitalismens förbannelser. Kanske. Men detta är ju ingen naturlag – varken att man måste göra sådana filmer, eller att de måste vara dåliga om man nu gör dem.
Men detta behov av att glädja andra än en själv sätts ur spel av bidrag. Eller åtminstone så störs spelet. Bidragen leder ju till att man i högre utsträckning kan göra sådana filmer man själv vill, snarare än vad publiken vill. Eller snarare vad bidragsgivarna vill – även om det i det här fallet torde vara samma sak.
Detta påverkar vilka filmer som görs i Sverige. Det korrumperar den bild vi får av vårt land. Vi ser inga actionfilmer med vikingar eftersom de är för vita, eller med förortsgangsters eftersom de inte är vita nog. Politiskt korrekta filmer tränger ut andra filmer genom att tävla om talang, tid och pengar, resurser som annars hade gått till filmer folk vill se.
Den enklaste lösningen vore att stryka allt stöd till svensk film. Möjligtvis skulle detta få effekten att inga svenska filmer producerades, men det är knappast sämre än att det produceras filmer ingen vill se.
Ett alternativ är att reformera stödet till svensk film genom att belöna vad vi faktiskt vill ha – filmer folk ser på. Delvis finns detta redan idag, och kallas ”efterhandsstöd”. Enkelt uttryckt så får man en bonus för varje person som ser filmen. Denna andel av stödet till svensk film minskades dock kraftigt 2017, vilket kan förklara en betydande del av dagens kvalitetsproblem. År 2017 bestämdes det att stödet skulle betalas ut efter ”kvalitet”. Alltså någon sorts byråkratisk-politisk åsikt, med särskild emfas på mångfaldsperspektiv.
SE ÄVEN: Why Intellectuals Hate Freedom - by Jakob Sjölander
Detta system leder till godtycke och korruption inom svensk film. Det blir viktigare att fylla i blanketter och hålla politiker och byråkrater glada än publiken.
Jag föreslår därför att vi tar bort allt stöd förutom efterhandsstödet. Om vi vill att folk ska se film så ska vi ju belöna folk som faktiskt gör filmer folk vill se. Detta är ju en egenhet med kapitalismen – man får det man betalar för.
