Förra året gick jag i pension, 65 år gammal. Sedan dess har jag drygat ut den magra ersättningen med arbete inom äldreomsorg och skola. Att skriva texter som denna har aldrig varit lönsamt.

Men jag arbetar gärna inom hemtjänsten här i Halland, och far upp till Göteborg som lärarvikarie i alla ämnen på alla stadier inklusive förskoleklass. Att se elever, lärare, undersköterskor, sjuklingar och mer utslitna pensionärer än jag själv, ger mig inblick i en relativt välfungerade offentlig sektor, åtminstone på västkusten.

De anställda gör för det mesta vad de ska, vilket inte alla elever gör oavsett bakgrund och driftsform, och jag tycker ibland att debattörer och folk på sociala medier gnäller för mycket. Det gäller givetvis även mig, som ofta bidrar till svartmålningen.

Men så åker jag ut till någon gård inåt landet där en gumma behöver hjälp. Hon har en myrstack i köket, men klarade den förra i vardagsrummet med ättika. Vi rycker ut i de flesta fall, men går bet på myror. Möss däremot går an. Jag lyfte ut en halvdöd mus med sopskyffeln härom veckan. Ägaren skyllde på kattan.

En sak som dock bör målas i mörkaste färger, särskilt nu på hösten, är adresser som inte har utsatta nummer på sina hus eller brevlådor. Att irra runt med klent stöd i Google Maps klockan 20 letandes efter någon ny vårdbehövande bland buskarna på oasfalterade vägstumpar är inte vad vi i hemtjänsten tycker om, inte heller räddningstjänsten. Det borde finnas en lag på att alla adresser ska vara utmärkta med ett väl synligt nummer, och helst belyst. ChatGPT svarar mig att det finns en sådan lag, men att det är upp till kommunen. Och förvirrade och snåla husägare, vill jag tillägga.

I slutet av juni 1976 återvände jag till Uppsala efter ett år i USA som utbytesstudent. Av en slump fick jag ett sommarjobb som hemsamarit i den nu beryktade förorten Gottsunda. Lagade mat, handlade, städade och fikade. Idag gör vi bara det sista, vi i kommunal hemtjänst.

Jag brukar säga att vi har betalt för att åka runt och dricka kaffe. Men ute i gårdarna talar de gamle dialekt, så konversation kan bli krånglig.

Min halländska fästmö ger mig beröm ibland: ”Du är ett gohälligt gubbatroll”, kan hon säga, eller att jag är ”illa granner”. På halländska kan jag svara att hon är en ”illa granner däga”. ”Illa” betyder alltså mycket och ”däga” betyder flicka. Vad ”granner” och ”gohälligt” betyder förbjuder min blygsamhet mig att förtälja.

Eller att något är keligt. Vädret, som ofta är mulet, blåsigt och regnigt här vid kusten, kan vara ”tjeligt”, alltså inte bra, trist. Man kan vara ”tje” också, ungefär uttråkad.

På mitt första riktiga jobb, hemsamarit i Gottsunda, mötte jag många socialfall, som man kallade de finska och svenska alkoholister som inte kunde sköta sig och sin bostad. Några år senare när jag arbetade på en landsortstidning och skulle skriva om brott så kom jag över ett intressant faktum: Utlänningar var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Jag ringde upp den legendariske brottsstatistikern Jan Ahlberg som satt på BRÅ i centrala Stockholm. Själv var jag en sommarvikarie på Karlskoga Tidning. Han svarade mig, men jag fick lova att inte citera honom:

”Den stora anledningen till att utlänningar begår fler brott än svenskar är att finska män i berusat tillstånd slåss med andra finska berusade män. Ofta med kniv.”

Jag tackade och knackade ned två matsedlar, (murvelslang för manussidor), på min Facit skrivmaskin, lämnade för sättning, och kunde sedan slå upp morgonens tidning med detta allom bekanta faktum.