Om detta ska denna artikel inte handla, men om grupper som SD, Bevara Sverige Svenskt (BSS, vars program kopierades av tidiga SD till stor del), Vitt Ariskt Motstånd med flera gjorde det omöjligt att kritiskt diskutera svensk invandringspolitik på 1980-talet.

Min tes är att dessa grupper omöjliggjorde saklig debatt, eftersom de kritiker som fanns tegs ihjäl eller teg själva och de extrema grupperna tog det lilla utrymme som fanns.

Före 1980-talet hade många arbetskraftsinvandrare anlänt och jobbade i våra industrier, som italienare på Asea och andra sydeuropéer där de behövdes. Ändå uppstod kulturkonflikter medgav Statens Invandrarverks generaldirektör Kjell Öberg 1978 för Fib/Aktuellt.

Han menade att vi hade fått in ett nytt kulturmönster där utländska män inte respekterade svenska kvinnor på samma sätt som svenska män, apropå hög andel utländska män i våldtäktsärenden. Det var bara att acceptera, sade den socialdemokratiske generaldirektören i intervjun, som han sedan tog tillbaka.

En som inte teg var den borgerlige debattören Thomas Gür som sedan mitten av 1980-talet försökt fånga uppmärksamhet på den ”integrationspotential” Sverige hade, och fortfarande har, enligt honom, cirka 15 000–20 000 invandrare av alla kategorier årligen. Han skrev i Kvartal 2017:

”För svenskt vidkommande kan sägas att integrationspotentialen började att överskridas från mitten av 1980-talet då de utlandsföddas sysselsättningsgrad, som tidigare varit högre än snittet (även vad gäller flyktingar som balterna 1940, ungrarna 1956 eller grekerna 1967), hamnade långt under det (och blev kvar där).”

En annan var den moderata läkaren Eva Bergqvist som arbetade vid flyktingförläggningar i Västmanland på 1980-talet. Hon vittnade om nedskräpning, trakasserier, obefintlig kontroll av de boende, stölder, tjuvringning, problem med barntillsyn och förekomst av narkotika. Se den konservative skribenten Ronie Berggrens sammanställning av hennes intryck som inte uppskattades av Carl Bildt.

Så sent som 1991 kunde journalister rapportera om asylfusk. I nr 3/1991 av medlemstidskriften för föreningen Grävande Journalister, SCOOP, berättade Lars Palmgren under rubriken ”Flyktingar på falska papper” om fusk med asylansökningar från Chile.

Sverige hade 1988 fått 15 000 flyende chilenare som sade sig vara politiska flyktingar, just under den relativt demokratiska period som då inletts av den tidigare hårda diktaturen. Dessa ganska opolitiskt engagerade chilenare, många kriminella, var lurade av resebyråer eller ibland införstådda med att enda vägen in till jobb och ett drägligt liv i Sverige var att söka politisk asyl.

Historier fabricerades i en handbok, falska demonstrationsfoton iordningställdes och en avbetalningsplan på upp till två år gjordes upp med samvetslösa smugglare som verkade öppet i hamnstaden Valparaiso.

Året därpå sände Kanalen, Studio Etts föregångare, ett inslag med rubriken ”Tala klarspråk om flyktingvåldet”, vilket också trycktes i Scoop nr 3/1992. Kriminalkommissarie Bosse Åström delgav sina kritiska tankar om växande men nedtystade kriminella ”albanska och somaliska enklaver” i det svenska samhället. Man måste få säga det utan att behöva skämmas eller bli kallad rasist, hävdade Åström.

Men det var exakt vad som hade skett under 1980-talet och lett fram till att invandringskritik inte tolererades utan att de ytterst få som engagerade sig gick till grupper som SD och BSS. Några få kritiska forskare fanns, som Jonathan och Kajsa Friedman, professorer i antropologi i Lund, som under hela 1980- och- 90 talen bedrev forskning och debatterade utan rädsla för rasiststämpel, se Kvartal.

En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat Kajsa Friedman till ett möte 1997 för att hon skulle berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av före detta moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Hon höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt, vilket ledde till ett ramaskri. Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp.

Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa Ekholm Friedman valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern, hennes specialitet.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt, liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund, som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Maken skrev ett satiriskt motinlägg i den vetenskapliga tidskriften Current Anthropology 1999 om Sveriges samlade antropologkår som betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen. Mycket underhållande.

Vad som saknas idag i diskussionen om SD:s första och rent bedrövliga år är varför 1980-talet blev det årtionde då all kritik av invandring rasiststämplades. När Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 var all saklig debatt borta. Liksom SD blev NyD ett pariaparti. Men då var skadan redan skedd.

Vi bör komma ihåg de starka intryck som Hans Alfredsons antinazistiska film Den enfaldige mördaren gjorde 1983. Likaså ANC-galen i Göteborg 1985 då Mikael Wiehe och Olof Palme stod bredvid Tomas Ledin och Niklas Strömstedt i protest mot Sydafrikas apartheidsystem. Musikprojekten Rock Against Racism, Live Aid och We Are the World gjorde nog samma koppling mellan antirasism och försvar av en generös invandringspolitik.

Ett undantag var Luciabeslutet 1989, då regeringen Carlsson stängde gränsen för nästan alla asylsökande eftersom 52 000 då hade kommit eller förväntades komma. Invandrarminister Maj-Britt Lööf förklarade:

”Ökningen av antalet asylsökande i Sverige har föranletts av flera samverkande faktorer; den snabba handläggningen av asylansökningar, bra mottagning i kommunerna och en generös lagstiftning. Detta har gjort det naturligt för många att söka asyl i Sverige i stället för i andra länder i Europa. Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Skall vi framöver på ett bra sätt bereda en fristad åt dem som behöver den allra mest, måste vi i dag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”
(Riksdagens protokoll, 1989/90:46 14 december 1989)

Folkpartiet drev sedan i regeringsställning 1991 att beslutet upphävdes. Efter Lasermannens mord och våldsdåd 1991–92 och Balkankrisen med 82 000 flyktingar 1992 så tystnade all kritik.

En uppgift för forskare och skribenter är att ta reda på varför Sverige utmärkte sig så på 1980-talet i sin totala tystnad om problem med invandringen, till skillnad mot Danmark och Norge (där vänstermannen Ottar Brox skrev boken ”Jeg er ikke rasist men…” 1991). Omöjliggjorde lilla SD och obetydliga BSS alla sakliga diskussioner? AFA och Expo fanns inte då så vilka motkrafter fanns? Knappast Alexandra Pascalidou ensam.

Om detta bör dagens diskussion handla vid sidan av granskande av SD:s första år.