Lundasociologen Olof Hallonsten fascineras av 1968. Även jag, som växt upp i skuggan av upprorsåret är intresserad, men inte som han, född 20 år efter Les Événements, soixante-huit de Paris.

Han presenterade sin analys av ”1968” vid en bokrelease i Göteborg härförleden som ingår i antologin Kontinuitet och förändring: Essäer om spårbundenhet i samhället (2024, redaktörer Olof Hallonsten och Anna Persson).

Kortfattat så kopplar han till fenomenet 1968 en gnällig och lättkränkt ”juridifieringsvåg”. Fyra tidigare sådana rättsliga byråkratiseringsvågor har presenterats av den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas. Enligt honom är detta tillväxten för allt större och effektivare ”system” som hotar den mänskliga ”livsvärlden”:

1 – Den borgerliga staten, 1700-talet, Europa

2 - Den konstitutionella staten, 1800-talet, Europa, särskilt Preussen

3 – Den demokratiska konstitutionella staten, 1800-och 1900-talet, USA och Europa

4- Den demokratiska välfärdsstaten, 1900-talet, USA, Europa

Den fjärde varianten – som fullbordades decennierna efter 1945 – kännetecknas enligt Habermas av ett ”social-korporativistiskt paradigm” bestående av keynesiansk makroekonomi, tysk- och fransk kristdemokrati, nordamerikansk liberalism á la Roosevelt och skandinavisk socialdemokrati.

I Storbritannien växlade höger och vänster vid makten, men båda premierade likformighet, planering, formalisering och allt annat som samtliga länder i Europa gjorde, även öster om Berlinmuren. Medborgarna skulle betala skatt, bete sig som sina grannar och som folket på radio och teve.

1955 sjöng vismakaren Ulf Peder Olrog ironiskt om ”Medelsvensson”:

”Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svenssons tror om du ska tro nå′t alls, För att jämt vara den som stör kan inte löna sig i längden”

Hallonsten skriver:

”För den genomsnittlige representanten för den 50-talsarbetarklass som med stora kliv närmade sig en mycket trygg medelklasstillvaro, med tanke på vad som föregått denna tid i termer av krig, förstörelse och lidande, så måste detta samhällskontrakt ha tett sig som ett rent kap. Annat var det med deras barn och barnbarn”.

Vi övergår direkt till dem, de som idag kallas 40-talisterna, ”68-orna”, ”boomers” och annat. De såg förtyck och elände överallt omkring sig, hemma och utomlands, särskilt i Vietnam. (Se Kim Salomons Rebeller i takt med tiden från 1996). De försökte göra politisk revolution, men misslyckades efter 1970 när vänsterterrorister fått alla vettiga upprorsmakare att ta avstånd, och arbetarklassen knappt engagerat sig.

Men Olof Hallonsten menar att den kulturella revolutionen blev mer lyckad. Det vill säga, att vardagslivet förändrades såtillvida att politiska krav omformulerades till juridiska, byråkratiska och normativa krav som faktiskt kunde genomföras, om (den politiskt korrekta) viljan fanns.

Surmulen normkritik och gnälliga krav på rättvisemärkt kaffe i fikarummet har ersatt fabriksockupationer och gatustrider med polis. Ska man vara noga så är barnen och barnbarnen till 40-talisterna ännu outhärdligare, alltså de som idag är under 50 år. Deras mor- och farföräldrar är ofta mer förnuftiga, även om de kan stå till vänster.

Sociologen Hallonsten analyserar sin egen generation, född på 1970-talet:

”Vadhelst den senmoderna medelklassen upplever som ett hot eller en risk – sjukdom, död, naturkatastrofer, arbetslöshet, bostadsbrist, inflation – så förväntar den sig att samhällets institutioner ska förmå att möta dem och korrigera dem, och förvänta sig en lösning eller åtminstone en åtgärd, gärna paketerad och brandad så att den framstår som särskilt betydelsefull och ger ett särskilt erkännande till just den grupp eller det särintresse som för tillfället uppfattas som utsatt eller hotat.”

Vi känner igen dessa krav på regleringar och utvärderingar som förpestar minsta lilla transaktion eller kontakt i vardagslivet. Någon är kränkt och vips ska allt ställas i ordning. Den butiksägare som skäller ut tiggare vid entrén till hans affär blir själv utskälld av kunder som sedan ringer polis. Att sätta upp en kamera är olagligt, och att förvägra vissa personer inträde i butiken likaså.

Begreppet ”anarkotyranni” förekommer inte i Hallonstens beskrivning, men passar väl in. Det är ett dysfunktionellt tillstånd där staten är anarkiskt hopplös på att hantera större frågor, men skoningslöst tyrannisk när det gäller småsaker. Staten misslyckas att upprätthålla lag och ordning samtidigt som den kriminaliserar laglydiga och oskyldiga.

Finns det hopp för en sjätte (av)juridifieringsvåg, som kan återger medborgarna deras frihet? Det är en annan diskussion, men frågan måste ställas.