Kan man se en 25 år gammal politiskt inkorrekt julfilm utan att tråkas ut? Tomten är far till alla barnen har allt vi lidit av sedan dess: rasism, tonårs- och tantfeminism, tjafs om adoption och vegankost, homofobi, bonusfamiljer, grabbhumor och myten om Det Goda Moderskapet.

Filmen gjordes 1999. Det kulturkrig vi lever i nu hade knappt börjat, men tecknen fanns. DN:s marxistiske kulturredaktör Stefan Jonsson (tidigare gift med avlidne akademiledamoten Sara Danius) gav ut De andra: amerikanska kulturkrig och europeisk rasism 1993. Hans meningsmotståndare på DN:s kulturredaktion, den konservative germanisten Per Landin, svarade (med Pierre Kullbom) i antologin Politiskt korrekthet på svenska från 1997.

1998 kom feministfilmen Fucking Åmål som gjorde att de PK-trogna vann decenniets kulturstrid. Göran Perssons första regering hade övertag med Mona Sahlin (demokrati-, integrations- och jämställdhetsminister), Pierre Schori och Anna Lindh på UD, Margot Wallström, Ylva Johansson, Margareta Winberg och andra som ledde landet in på den olycksaliga vägen mot flyktingkris, energikris och gängvåld.

Men Tomten är far till alla barnen är inte enbart en drift med svenskt julfirande på 1990-talet, utan faktiskt sevärd än idag. Kjell Sundvall hade gjort Jägarna, Beck, Vi hade i alla fall tur med vädret, alla visserligen kritiska till svensk kultur, men med viss trovärdighet. Det som gör hans julfilm aktuell idag 2024 är att han även driver med det politiskt korrekta, som en hysterisk grannkvinnas hot om att anmäla urmodern Katarina Ewerlöfs karaktär för hets mot folkgrupp eftersom hon tvekar över en adoption, och annat korkat fylletrams. 1999 låg det mesta om islamisering och massinvandring i sin linda, och Dan Ekborgs muttrande till en ung muslim om kamelparkering passerade. Så icke idag.

Därför är filmen en godmodig satir som slår både mot det politiskt korrekta (där de unga symboliserar de goda, oförstörda), och motsatsen – alla fördomar som väller ut ur de berusade käftarna, inte minst de kvinnliga. Kanske är filmen än mer inkorrekt i skildringarna av hur kvinnor skvallrar och svinar i lika hög grad som de busiga bröderna Ekborg och Leif Andrée.

En liknande julfilm kan inte göras idag. Svenska Filminstitutets krav på mångfald och jämställdhet skulle inte godkänna Kjell Sundvalls film. Enligt SFI:s rapport ”Vilka kvinnor?” (2020) kännetecknas svensk film av ”strukturell rasism”, och branschen är exkluderande för mörkhyade skådespelerskor.

Vad som gör filmen viktig är dess tragikomiska skildring av fenomenet bonusfamiljer, som kommit att accepteras som en relativt vanlig familjeform idag för 215 000 barn (SCB). Filmen är ingen djupanalys, men visar på trenden som nu fullbordats med SVT:s serie och film Bonusfamiljen.

Ingmar Bergmans klassiker från 1982 Fanny och Alexander hör också till de traditionella svenska julfilmerna, och har även den teman om bonuspappor, festlig julmiddag, gubbhumor (inklusive fjärtar), tolererad promiskuitet, alkoholintag över måttan och oskyldiga rättrådiga barn. En kultiverad övre medelklass roar sig och drabbas av olyckor. Man ler ibland, men inte lika ofta som i Tomten är far till alla barnen.