Facebook noscript imageSjunnesson: Katter och meningen med livet
Kultur
Sjunnesson: Katter och meningen med livet
John Gray, skärmdump från youtube
John Gray, skärmdump från youtube

Den brittiske filosofen John Gray har skrivit en bok om katter som nu kommit i svensk översättning. Jan Sjunnesson recenserar ett originellt verk.

Den engelske filosofen John Gray inleder sin välskrivna och läsvärda bok Felis filosofi: katter och meningen med livet (Nopolar publishing, 2024, utgiven 2020) med en anekdot om en filosofikollega som enligt honom lyckats göra sin katt till vegan. Gray tvivlade och frågade om katten var en utekatt, vilket den var. Alltså jagade den djur på nätterna konstaterade han.

”Katter är realister in i märgen och gör sällan något som inte har ett givet syfte eller ger omedelbar tillfredsställelse. Ställs de inför mänsklig dårskap går de helt enkelt sin väg”.

Grays grepp att tillämpa traditionellt fackfilosofiskt resonerande, med hänvisning till Spinoza, Epikuros, Montaigne, Pascal, Schopenhauer med flera, på katter är nytt och uppfriskande. Han har tidigare skrivit om djur och kritiskt om mänsklig humanism i Straw dogs (2002). Själv har jag skrivit om hans kritik av liberalismen tidigare här i Bulletin.

Men denna bok är än mer personlig och är kanske vad en pensionerad filosof gör när han tänker på vilka han umgås med under nästan 30 år, två burmasystrar och två birmabröder, fyra raskatter alltså.

Katter har inget behov av filosofi konstaterar han, men vi människor verkar missnöjda med vilka vi är. Boken är en hyllning till det omedelbara liv som katter lever och utläggningar kring de krångliga tankar vi människor har om livet. Undertiteln ”Katter och meningen med livet” ska förstås som att djuret felis catus, tamkatten, lever ett föredömligt liv till skillnad från de flesta av oss.

Filosofins ursprung är ångest vilket katter sällan lider av såtillvida de inte hotas eller är vilsna. Katter sägs sakna abstrakt tänkande vilket inte tyder på underlägsenhet utan på deras fria sinne menar Gray. Liberaler i synnerhet kan lära sig om frihet av katter och liberaler har rätt i att tolerera andra åsikter men de ska inte hålla fram liberala som ett särskilt förnuftigt ideal anser han. Katter är noga taget varken höger eller vänster utan frihetliga.

Kattens natur är individualistisk; några eftertänksamma, andra lekfulla. De är utpräglat sig själva och mer av individer vilket är mer än vad man kan säga om oss människor menar Gray. Katter är inte självmedvetna som vi är. De har inget behov av att granska sina liv eftersom de inte tvivlar på att livet är värt att leva.

Förutom kommentarer till antik och modern filosofi har boken några fina katthistorier. Mest lyckad är den om den vietnamesiska katten Mèo som en amerikansk utrikeskorrespondent tog med sig 1968 mitt under Têtoffensiven från staden Huê, skildrad i boken The Cat from Hué av John Lawrence 2002. Han tog med sig katten till Saigon och sedan vidare till New York, Connecticut och London där det engelska vädret till sist tog livet av honom.

Vietnamkrigets fasor blev mer uthärdliga av att ta hand om en katt berättar Lawrence. Att ha klarat sig igenom kriget i Huê i Sydvietnam tillsammans med denna katt skapade band mellan dem. I USA skrämde dammsugaren honom men annars anpassade han sig.

En annan katt var den som den franska författarinnan Colettes Saha skildrar i Kattan 1959. Denna blåsilvriga raskatt, en Russian Blue, blev föremål för svartsjuka när hans ägare skaffade en älskarinna, Camille, som inte kunde tåla rivaler ens från djur.

Varför ska man ägna sig åt katters beteende och som om de hade en etik? Gray funderar högt och skriver att dessa tamdjur kan visa vägen för oss människor. Han är ateist och ogillar tal om humanism och moral. Katter vill inte förbättra världen eller följa yttre normer om hur de ska leva sina liv. Kattälskare älskar inte sina katter för att de känner igen sig i dem utan för att de är så olika dem. De är inte flockdjur, även om större kattdjur som lejon lever tillsammans.

Vissa människor tycks hata katter som den italienske läkaren och kokainisten Mantegazza (1831–1910) som konstruerade tortyrredskap för att studera smärtan hos plågade katter. Likadant med den franske 1600-talsfilosofen Descartes som sades ha kastat ut en katt genom ett fönster för att påvisa dess brist på medvetande.

Gray tror att katthat bottnar i avund. Kattplågare njuter av att plåga dessa djur som verkar obekymrade till skillnad från dem själva. Medeltida karnevaler innehöll ofta just kattplågeri.

”Människor ringaktar katter eftersom katterna tycks strunta i oss som tar hand om dem. Vi ger dem mat och husrum, men ändå ser de inte oss som sina ägare eller herrar” skriver han.

Några som tvärtom såg upp till katter som gudar var förstås egyptierna som för 6000 år sedan tog in katter i sina bostäder och lokaler, ofta för att jaga möss och ormar. De mumifierades och kunde visa vägen i underjorden för solguden på hans färd under natten och bringa lycka.

En romare råkade av misstag döda en katt år 59 f.Kr och lynchades. En bister egyptisk vishetslärare varnade för att skratta åt katter.

Boken avslutas med ”Tio kattips för ett gott liv” (vilka liknar vad en post-liberal ateistisk och skeptisk engelsman skulle komma på):

  1. Försök aldrig förmå människor att vara förnuftiga
  2. Det är dåraktigt att hävda att du inte har tid
  3. Försök inte att hitta en mening med ditt lidande
  4. Det är bättre att vara likgiltig för andra än att känna att du måste älska dem
  5. Glöm tanken på att finna lyckan, så kanske du finner den
  6. Livet är inte en berättelse
  7. Frukta inte mörkret, för mycket dyrbart står att finna i natten
  8. Sov för nöjes skull
  9. Se upp med alla som erbjuder sig att göra dig lycklig
  10. Om du inte förmår leva lite mer som en katt kan du lugnt återvända till de mänskliga avdelningarnas värld

En grannes katt flyttade in till oss när grannen flyttade. Den är hjärtpunkten i hemmet, vilket betyder att jag får mindre utrymme. Ibland följer andra grannkatter med in och hela huset fräser. Jag är i grunden en hundmänniska men accepterar långsamt katten Banderas, en äldre farbror liksom jag. Han sover mest och vill att man ska följa med honom till matskålen och säga Varsågod! Eller så stirrar han tyst på en på nätterna, helst på nära håll.

Den stilsäkre och underhållande pensionerade filosofen John Gray tror att katter kan lära oss var kontemplation är. ”För människor är kontemplation ett avbrott från livet; för katter är det själva upplevelsen av livet.” En filosofkatt skulle inte uppmana folk att söka visdom vilket också Gray avråder bestämt från.

Ändå har skeptikern Gray lyckats med att få läsaren att fundera över döden och livets mening. Men så är han inte heller en katt.






Jan Sjunnesson

Jan Sjunneson är författare och folkbildare, filosofie magister i filosofi och i pedagogik.