Nyligen presenterade BRÅs chef Mattias Larsson och justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett förslag om att begränsa offentliga möten där rikets säkerhet kan riskeras, som under de Koranbränningar som skett med upplopp som följd.

Förslaget innebär att de undantag som finns i grundlagen om mötes- och yttrandefrihet ska tillämpas, något som Socialdemokraterna också har föreslagit. De danska Socialdemokraterna har gått än längre och ändrat grundlagen.

I december 2023 stiftade Folketinget en lag mot den som ”offentligt eller med forsæt til udbredelse i en videre kreds gør sig skyldig i utilbørlig behandling af et skrift, der har væsentlig religiøs betydning for et anerkendt trossamfund, eller en genstand, der fremstår som et sådant skrift”

Sverigedemokraterna är, inte förvånande, starkt kritiska och menar att den moderatledda regeringen gett vika för islamister.

Richard Jomshof (SD), ordförande i riksdagens justitieutskott skriver på X:

”Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverigedemokraterna inte kommer att ställa sig bakom några förändringar som innebär att Sverige går samma väg som Danmark, där man i praktiken har valt att införa hädelselagar, om nu regeringen skulle välja att gå den vägen. Vi står upp för svensk yttrandefrihet i alla lägen och kommer aldrig acceptera att islamister tillåts sätta gränser för vad vi har rätt att säga och göra här i Sverige.”

Debatten om yttrandefrihet i väst med hänsyn till islam har pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989, då han, en sekulär indisk muslim, tog sig före att i romanen Satansverserna skoja med några bortplockade rader från Koranen på ett erotiskt och humoristiskt vis. Muslimer världen över reagerade, en dödsdom utfärdades i Teheran (av ayatolla Khomeni som inte läst boken) och många oskyldiga dödades och skadades under islamistiska terrorattacker. Senast 2022 förlorade Rushide själv ett öga då han attackerades vid ett framträdande i USA.

Att skildra Gud eller hans profeter har varit känsligt inom judendom, kristendom och islam. Intresset bör därför vara stort när Bokförlaget Stolpe och Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, som bland annat ger ut tidskriften Axess, i våras gav ut antologin Ikonoklasm: Förkastandet av det förflutna.

Begreppet ikonoklasm betyder bildstormande och förstörelse av bilder eller statyer av heliga ting. I Bibelns Andra Mosebok föreskrev Gud för Israel folk:

”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.”

Men folket lydde inte och tröttnade på att föreställa sig en Gud utan form och gestalt. Senare i Andra Mosebok står det om guldkalven:

”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som skall gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose, som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte* /…/ Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen och bar dem till Aron. Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: ’Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.’ När Aron såg detta byggde han ett altare framför den”

Moses brände ned guldkalven och bönföll Gud om att förlåta sitt olydiga folk. Människorna är skapade av Gud och ska veta sin plats inför det heliga.

Religion handlar enligt den tyske teologen Rudolf Otto, som kyrkohistorikern Joel Halldorf refererar i antologin Ikonoklasm, inte om svar på världens och människans ursprung, utan om erfarenheten av det heliga, något den franske sociologen Emile Durkheim också skrev om vid samma tid, 1900-talet början.

Genom historien har bilder av Jesus, hans mor Maria och till och med av Gud tillåtits, som i Sixtinska kapellet i Rom 1512 av Michelangelo, där han är en vithårig äldre man. Dessförinnan hade bysantiska bildstormare under 700-talet förstört helgonbilder men slutligen förlorade de den teologiska striden under 800-talet då ikoner tilläts av pedagogiska skäl då de förklarade Jesu budskap för de illitterata massorna.

Efter Martin Luthers reformation uppstod en liknade reaktion mot de katolska helgonbilderna. Vår kung Gustav Vasa var inte sen att ta in kyrkans ädelmetaller och smälta ned dem under ikonoklastiska förevändningar.

Inom judendomen fanns en liknande strid vilket bibelexegeten Natalie Lantz visar i antologin.

Med tanke på de våldsamma händelser som skett sedan dödsdomen mot Rushdie, offentliga avrättningar av de islamkritiska holländarna Pim Fortuyn 2001 och Theo van Gogh 2004, dödshot mot Geert Wilders, Ayaan Hirsi Ali, Lars Vilks, danskarna Kurt Westergaard och Fleming Rose, nedstängning av SD:s hemsida 2006 på grund av publicering av Mohammedteckningar och morden på satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion 2015 (som ofta tryckte fräna bilder av Mohammed), borde en antologi om ikonoklasm vara mer uppdaterad.

Dessutom med de senaste vänstersegrarna i Storbritannien och Frankrike kan vi räkna med att begrepp som ”islamofobi” återkommer där och att utmaningarna för tolerans och frihet återstår.

Visserligen nämns dessa händelser i förbigående i antologin men inget avsnitt vågar gå igenom dem ordentligt. Inte ens avsnittet ”Bildförbudet i islam” av islamologen och författaren Malise Ruthven ger några ingångar till den debatt som föregick koranbränningar och inskränkningarna av grundlagen i Danmark och, låt vara mildare, i Sverige. I stället funderar han på samband mellan abstrakt måleri av Kandinskij och Mondrian, arabisk kalligrafi, moskéernas geometri och hjärnforskning.

Några avsnitt snuddar vid islams våldsamma sidor, som Jesper Huors skakande beskrivning av terrorgruppen ISIS förstörelse av förislamska statyer i Palmyra och Mosul 2015, utskickade som virala videoklipp till mässande musik. Denna brutala ikonoklasm hade föregåtts våren 2001 av sprängningar av enorma Buddhastatyer i det talibanstyrda Afghanistan. Sedan flög tre plan in i World Trade Center i New York och Pentagon intill Washington D.C. den 11 september och allt förändrades.

Även ikonoklasmen kan ses som helig menar kyrkomannen Joel Halldorf. ”Den ena gruppen ser det som sin heliga plikt att kränka det som andra uppfattar som heligt. Att skapa samhällsfred under sådana förutsättningar är en större utmaning än vad vi hittills har velat medge”.

Just det och vad antologin Ikonoklasm kan sägas illustrera.