Denna tunna volym av Einar Askestad kan fungera som en introduktion till hans författarskap.

Den rymmer i huvudsak dagboksanteckningar runt hans Stockholmkvarter, minnen från Lidingö och Lissabon och intryck från resor runt Medelhavet och Mexiko. Men också prosalyriska berättelser och emellanåt väl privata funderingar om kvinnor, föräldraskap och hans föräldrar, syskon och styvfäder. De skildras i hårda utlämnande ordalag. Hans österrikisk-ungerska mor beskrivs dock både kärvt och inlevelsefullt.

Titeln Den egna jorden står i en anteckning 27 april: ”Jag har levt i glädjen. Jag levde den i min barndoms Portugal, jag återfann den i Mexiko, de lekande barnen på torget, de öppna ansiktena, det otvungna umgänget, närheten till livet; du och jag under en oändlig himmel, på en jord att leva på. Den egna jorden.”

Askestad har en formuleringsförmåga och ett mod som få författare idag:

”Jag vet ögonblicket då jag blev medveten. Jag lekte i trädgården, alla syskon var samlade, mor och far kanske mer tystlåtna än annars, men det var ingenting jag såg. Plötsligt stod där en taxi. Far, min ena bror och jag skulle in i den. Jag skulle åka från mor, ifrån storebror och lillasyster”.

”De bästa kvinnorna jag träffat, i meningen de mest omsorgsfulla, väna, fallna åt givandets och mottagandets glädje, var mer eller mindre frigida. Sådant får väl inte sägas, men vad skall man göra”

Ibland undslipper han sig burleska funderingar kring det svenska kulturkotteriet där han ingick fram till för några år sedan då han skrev ett öppet brev till Författarförbundet och begärde utträde.

I den nya boken raljerar han om Bokmässan i Göteborg:
”I en annan tidningsmonter pratar Göran och Jonas och Jens och Åsa och Kristina om hur vi bäst gör motstånd och får tyst på kritiska röster och Johannes och Jens och Göran och Jan tar sig an faran med kritiska röster som gör motstånd och Johannes och Jens och Göran och Jan och Jan och Jens förklarar vad det rätta motståndet är och det är Jan och Jens och Göran inte minst”.

För de som vill skratta åt den svenska ankdammen är Askestad underhållande men han gör ingen stor sak av det nationella eländet som går under beteckningen kulturliv. Hans prosa är mångtydig men aldrig sentimental. Möjligen vemodig.

Hans resor för honom till Portugal där han gick i svensk skola under uppväxten, till Capri, Spanien, Turkiet och särskilt runt Mexikos landsbygd där många skrönor frodas. Kanske är de sanna. En norrman berättar på en bar hur han slog ihjäl sin fru. Ingen kommer att tro dig om du säger till polisen intygar han.

Slutet handlar om den dotter han fick i artonårsåldern. Han lämnade hennes mentalsjuka mor men lät dottern bo hos henne, något han bittert ångrar.

Beskrivningarna av familj, förhållanden och barn är känsliga men också tidvis fruktansvärda. Det gäller såväl hans egen barndom som andras.

Den egna jorden är Askestad fjortonde bok och kanske hans mest personliga. Men hans litterära sida dominerar.

”Man skall inte döma människor för hårt. De vet inte vad de gör, varken då eller senare. De gråter över sig själva. Vi andra är rekvisita, användbara för en stund”.