Litteraturvetaren professor emeritus Ola Holmgrens bok Synerna och orden: Om Vilhelm Mobergs romankonst (Karneval, 2024) kom till efter att han sett den nya filmatiseringen av Utvandrarna, gjord 2021. En ytlig soppa som förvanskade Vilhelm Mobergs emigrantepos ansåg han och satte i gång med denna genomgång som nu blivit en läsvärd bok och som han berättar i podcasten Antipodden för skådespelaren Rasmus Dahlstedt. Holmgren har tidigare skrivit böcker om Ivar Lo-Johansson, Bob Dylan och Jan Guillou (som jämförs med Moberg, också en journalist som blev romanförfattare).

Resultatet är tolv kapitel med litterära analyser av ett 15-tal romaner med utgångspunkt i vad författaren själv sagt om sin romankonst i självanalysen Brodd (1932), Betraktelse över romanskrivning( 1945) och Berättelser ur min levnad (1968).

Några citat:

”Diktningen är i första hand en verksamhet som hjälper sin utövare att uthärda detta livet”.

”Sanningen är i själva verket den, att diktaren inte råder över sitt ämnesval, det är ämnena som råder över honom. Han väljer inte heller ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom”.

”Det första skedet i en romans tillblivelse skulle kunna kallas synernas tid. Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen /…/ Alltsammans är osammanhängande bilder, som starkt kräver ett sammanhang”.

Men ibland leder inbillningskraften ingenstans och författaren förblir förvirrad:

”Men romanens författare får även uppleva stunder då han gäckas av sina syner: han får dem inte fatt, de flyr just när han behöver dem. Han skriver ned ord ändå- men han har en känsla av att han blott fångar ett surrogat. De är inte de rätta orden, hur stor möda de än har kostat honom – de är nödfallsord”

Moberg avslutar med att dyrt och heligt svära att han aldrig mer ska skriva en rad till, ”Nej aldrig i livet!” – något han ofta lovade sig själv i början av sitt författarskap då han försörjde sig som lokaltidningsjournalist i Småland, ofta under pseudonymen ”Ville i Momåla” (ett namn han ansökte om att få byta till men nekades).

Holmgren går grundligt till väga och läser Mobergs anteckningar, hans refuserade manus och allt som hjälper oss att förstå denne gigant som fångade det svenska folket från genombrottet med Raskens (1927) till den historiska romanen om hur Gustav Vasa krigade mot de svenskar som umgicks fredligt med danskar i 1500-talets Blekinge och Småland i Förrädarland (1967).

Mobergs nyckel var att utnyttja sin inbillningskraft och gestalta öden utifrån metoden att föreställa sig ett möjligt scenario: ”Tänk om X skulle ha emigrerat eller om Y var landsortsreporter eller fattighjon eller en före detta byhora som skänkt en brudkrona till sin svenska hemby”.

Begreppet inbillningskraft går igen i Holmgrens analyser, men han avstår från teorier om skapande och litteratur, något han hade gjort i övermått i den akademiska studien Emigrant i moderniteten: Vilhelm Mobergs mansfantasier (2005), där postmoderna begrepp om begärsflöden används.

I stället går professorn metodiskt igenom Mobergs imponerande produktion, över 60 tryckta titlar och många filmatiseringar, men även förstlingsverken som Sigfrid Segerhuva från 1922, ett alster även författaren kallade för ett pekoral.

Han skrev självkritiskt om sin pekoralistiska sida:

”Den sanne pekoralisten besitter en avundsvärd egenskap, som han torde vara ensam om bland alla skrivande människor: Han är fast övertygad om att han är en stor författare, sannolikt en av de största som levat. Att en mängd oförstående, obegåvade läsare skrattar åt hans romaner eller dikter befäster honom endast i vissheten att han är ett geni.”

Holmgren visar hur Moberg arbetar fram en undertext i allt mindre omfångsrika manusutkast så att läsaren inte får allt serverat, som i de första utkasten, utan får fritt läsa in vad den vill. En stil som på 1920-talet användes av Ernst Hemingway, men går tillbaka på de isländska sagornas lakonismer. Moberg hade börjat att skriva teaterpjäser vid denna tid och samma stillsamma dramaturgi passade hans romaner.

Två romaner framstår som särskilt intressanta, Soldat med brutet gevär (1944, filmatiserad av SVT) och Din stund på jorden (1963, SVT).

Soldat med brutet gevär är en bildningsroman i stil med vad arbetarförfattarna Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Harry Martinsson berättat om. Från ungdomlig pacifism till mogen man med ett starkt dödsmedvetande. Huvudpersonen, soldatsonen Valter Sträng hade, liksom Moberg, tagit intryck av den tyske pessimistiske tänkaren Artur Schopenhauer och frågar sig, ”Var är jag? Vad är jag, soldatens Valter, för en? Var finns jag nu?”.

Om man ska förstå det svenska folkhemmets utveckling fram till idag finns i denna roman allt man behöver veta. Den tvivlande socialdemokraten och pacifisten Valter Sträng ger upp om partiet och blir en fri tänkare, liksom Moberg själv blev.

Din stund på jorden är nog Vilhelm Mobergs bästa verk, enligt Ola Holmgren och jag instämmer. I den senare skildras en drygt 60-årig man, i samma ålder som Moberg vid denna tid, som emigrerat till USA. Moberg själv hade en betald biljett klar 1916, men avstod.

Romanfiguren Albert Carlson bor på ett strandhotell i södra Kalifornien, liksom Moberg gjort och ser tillbaka på sin uppväxt med sin avlidne bror i Småland, en erfarenhet även den som författaren haft när hans storebror Hjalmar dött tidigt.

Romanen växlar mellan nutid, 1960-tal vid Stilla Havskusten, med bilism och Kubakris, och skogsliv i Småland vid seklets början. Alberts storebror sade ofta till honom, ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden”. En återgång till pacifism präglar boken, där Rid i natt! då Moberg gjorde avsteg för att mana till beväpnat motstånd mot Nazi-Tyskland under andra världskriget och mot svensk eftergiftspolitik med tyska tågtransporter genom landet.

Vilhelm Moberg slarvade inte bort sitt liv och Ola Holmgren har gjort en stor insats genom att påminna oss om det.