I veckor och månader efter avrättningen på Tempelberget diskuterades vem han var, vad han förkunnat och vad hans död innebar, denne Yeshua ben Yosef. Karismatisk, egensinnig, taktiskt begåvad och totalt orädd inför ståthållare och konsuler, ja även sina egna i det judiska rådet Sanhedrin i Jerusalem.

Långt senare skulle dessa veckor och månader högtidhållas som i hans himmelsfärd efter 40 dygn som återuppstånden, och när Guds Ena Tredjedel, hans heliga ande förklädd till duva, flög ner bland de första lärjungarna, vad vi senare kallar Pingsten.

Ingen av de judar som då sett och lyssnat till Yeshua trodde att hans budskap skulle vara något annat än de gamles visdom i Torah. Men snart skulle märkliga saker ske: Hans kropp skulle först ha förts bort från gravkammaren i hemlighet av den judiske ledaren Josef från Arimataia för att sedan påträffas i Galiléen, av hans väninna Maria från Magdala, hans mor och många andra. Så sades det i alla fall. Men fortfarande fanns bara en religion för det judiska folket, Abrahams och Moses tro.

Det var med den grekisktalande romerske medborgaren Paulus som Jesus kom att uppfattas som en ny religionsstiftare. Han träffade aldrig Jesus och tog flera år på sig från sin omvändelse på 30-talet e. Kr. för att resa till Jerusalem och där möta dem som mött Jesus levande. Han gjorde bara tre resor till Jerusalem och kom i bråk med Jesusanhängarna där varje gång. Han var impulsiv och hade ett häftigt humör.

Paulus kritiserade de judar som följt i Jesus spår i flera av sina brev och var därmed oerhört förmäten när han hävdade att han, Paulus, minsann visste bättre vad Jesus hade predikat än de som lyssnat till honom och dessutom vuxit upp med honom, som Jesus bror Jakob.

I 2 Kor 11: 5 jämställer Paulus sig med dem:

”Jag menar att jag inte på något vis är underlägsen dessa väldiga apostlar” och i 2 Kor 11: 13 kallar han de judiska kristna för ”falska apostlar, ohederliga arbetare som uppträder som Kristi apostlar”.

Den tvåtusenåriga kyrkliga antisemitismen har här sina rötter, liksom i utpekandet av judiska ledare som ansvariga för avrättningen av Jesus.

I Fil 3: 2:
”Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen [omskärelsen som alla judiska män genomgått]”.

Paulus går så långt i sitt hat mot denna tradition att han i Gal 5:12 hoppas att kniven slinter och ”att de skär av sig alltihop”.

Paulus reste runt utanför Israel och missionerade bland de icke-judiska folken. Han läxade upp de nya församlingarna, krävde celibat för de omvända till kristendomen och kvinnornas underkastelse, och sådde split för att själv vinna makt.

Intriger och maktspel var hans metodik, liksom att peka ut avfällingar från hans trosuppfattning. Att han dessutom var kvinno- och sexualfientlig, ja rentav livsfientlig gör honom än mer problematisk.

Paulus verkar ha lidit av någon form av mental ohälsa. Han berättar om det själv och hans uppenbarelser kan ha neurologiska orsaker.

I 2 Kor 12: 7 berättar Paulus om en ”tagg som sticker mig, en ängel från Satan som misshandlar mig så jag inte blir högfärdig” och fortsätter med att han lider av ”dårskap hos mig” (2 Kor 11:1) och att han är en ”dåre” man bör lyssna på (2 Kor 11:16).

Denne Paulus förvandlade de första judiska anhängarnas gudstro till en ny världsreligion. I veckorna och månaderna efter korsfästelsen skedde denna märkliga förvandling. Ett nytt Förbund med Gud upprättades, det talades syndernas förlåtelse för alla människor, om att Jesus skulle återkomma – ingetdera som hade stått i det Gamla Testamentet. Men det fungerade.

Allt detta skedde i denna tid nu för två tusen år sedan.

Glad Kristi Himmelsfärd och Glad Pingst!

För vidare Bibelstudier, läs Bart Ehrman, James Tabor och Geza Vermes.