Den var något så ovanligt som en saklig analys av framgångssagan av det omtalade brittiska EU-kritiska partiet UKIP som skulle leda Storbritannien ut ur EU 2016 i och med att 52 procent av rösterna var för Brexit.

Under våren 2023 gav förlaget Penguin ut Goodwins uppföljare Values, Voice and Virtue. The New British Politics som fortsätter den barska analysen av brittisk inrikespolitik med skarpa kommentarer underbyggda av mängder med statistik. Han är mer aktivistisk än akademisk vilket retat upp de vänsterlutande engelska medierna.

Tesen i den nya boken är att segern för Brexit och Donald Trump 2016, och Boris Johnsons omdanade Toryparti som definitivt krossade Jeremy Corbyns Labour 2019, berodde på deras kritik mot invandring och nyliberal global ekonomisk politik.

Alla tre segrare hade byggt sin breddade bas på nya väljargrupper som känt sig svikna av Tony Blairs New Labour och David Camerons Tories och av Hillary Clintons Demokrater och de etablerade Republikanerna i USA. Framför allt lågutbildade äldre män.

Matthew Goodwin kallar de tre segrarnas program för ”The Counter-Revolution”, det vill säga en kontrarevolution mot den stora liberaliserande förändring som Västvärlden genomgått sedan 1980-talet. Samma kritik har Marine le Pen i Frankrike, Matteo Salvins La Lega och Giorgia Melonis Italienska Bröder i Italien samt deras motsvarigheter över hela Europa.

Goodwin är professor vid Kents universitet i Canterbury, sydöst om London, men låter i boken som en besviken äldre arbetare från de tidigare vänsterröstande områdena i mittersta och Norra England, ”The Red Wall”, som 2019 röstade höger. Vissa valkretsar gick till höger för första gången sedan 1935.

En ny klass av välutbildade yrkespolitiker inom både Labour och Tories har dominerat landet sedan Margret Thatchers valseger 1979. Då infördes en ekonomisk liberalism som passade denna nya elit och som Tony Blairs New Labour inte ändrade på när han vann 1997.

Vid sidan av den ekonomiska liberalismen införde båda partier en kulturell liberalism, låt vara att den konservativa Thatcher stod emot i viss mån, men få i hennes liberalkonservativa parti brydde sig om eller insåg vilka nackdelar mångkulturalism, massinvandring och globalisering skulle föra med sig.

De värderingar som dominerat sedan dess har varit vad man kan kalla vänsterliberala och som stöds av progressiva välutbildade teknokrater och aktivister i storstäderna och särskilt av kvinnor, minoriteter och medier. Dessa ser ned på lågutbildade landsortsbor med traditionella värderingar, särskilt vita heterosexuella män. De kallades ”thickos, gammons [tjockskallar, skära grisar], racists, Litte Englanders”, under Brexit-kampanjen av sina motståndare. Man ansåg att dessa remainers inte begrep vad de röstade på. Många av den förlorande sidan, den nya eliten, ville ha en till omröstning just därför. De kunde inte inse att folk inte lyssnade på dem, experterna.

Ett särskilt intressant statistiskt fenomen är att den nya välutbildade eliten som dominerar den brittiska politiken, medierna, utbildningssystem och den offentliga sektorn, utgör en minoritet av alla invånare i Storbritannien. Majoriteten har lägre eller ingen utbildning. De yngre som röstar vänster är färre nu och kommer så förbli fram till 2060 enligt befolkningsprognoser varför särskilt Labour är illa ute genom att i för hög grad förlita sig på unga progressiva kvinnliga akademiker, HBTQ-folk och migranter när äldre arbetare försvunnit till höger.

Har då Storbritanniens ledare inte alltid varit bättre utbildade än övriga och sett till sina egna intressen? Goodwin menar att såväl Labour som Tories tidigare hade ledare som var lojala med det brittiska folket, stolta över sitt land och hade kontakter med vanligt folk, inte minst genom militärtjänst och egna yrkeskarriärer. De hade traditionella värderingar oavsett politisk färg och utbildningsnivå.

Goodwin ömmar för den engelska arbetarklassen och visar tydligt vilka insatser för dem som saknats i det brittiska samhället de senaste fyra decennierna; omskolning, fortbildning, yrkesutbildning, stöd vid arbetslöshet. Engelska vita pojkar i skolan presterar dessutom sämre än invandrade barn i samma ålder.

Vilka alternativ ser då denne rabulist till forskare? Den skräll som Brexit gav etablissemanget 2016 kan antingen leda till att de etablerade partierna noterar förlusten, men i övrigt fortsätter som vanligt. Det tycks vara Labours strategi. Eller så tar man lärdom och breddar sin väljarbas så att de Brexit-röstande utanför storstäderna kan räknas med. Det är vad Boris Johnson lyckades med 2019 men som hans parti och han själv misslyckades med att fullfölja. Migrationen ser till exempel ut att öka till en miljon 2023.

Men det finns ett tredje alternativ:

Enligt en opinionsundersökning 2022 kunde 28 procent (och 43 procent av Brexit-röstande) tänka sig att rösta på ett nytt populistiskt parti. Andra undersökningar visar att en tredjedel skulle vara intresserade av ett nytt invandringskritiskt parti.

Boken upprepar många fakta och formuleringar men går snabbt att ta sig igenom genom sin entusiasm och sympati för de maktlösa och manuellt arbetande britterna.