Två veteraner från den tiden har nu öppet berättat om tiden när vänstern försökte ta över kulturlivet. Först ut var Nationalteaterns Ulf Dageby som berättade i Sveriges Radio en vecka före sin död nu i sommar att proggrörelsen var för sträng.

Och nu i DN Kultur framträder den anarkistiske estradpoeten Bruno K. Öijer under rubriken ”Den jävla kulturvänstern, I fucking hate them!” och säger att man inte fick drömma, ens som poet, utan man ”skulle enbart skriva om LKAB”. Kanske syftade han på teaterorkestern NJA (Norrbottens Järnverk AB)-gruppen med skivor som Hör upp allt folk och Har ni hört kamrater 1970 – 1971.

Några begåvade och vänsterlutande musiker som Monica Törnell, Turid, Pugh Rogefeldt och John Holm valde att inte ge ut skivor på proggrörelsens bolag. Rebellen Magnus Uggla var höger och därmed ointressant för proggrörelsens skivbolag. Hans kvinnosyn var nog ändå för mycket för vänsterfeministerna.

Tomas Ledin kom direkt från hippierörelsens San Francisco 1970 och förvånades över det skäll han fick när han gav ut sina sånger på ett kommersiellt bolag, precis som hans förebild Bob Dylan gjort och alla andra av 1960-talet musikaliska revoltörer i USA hade gjort.

Tre artister tog tidigt ställning mot vänsterns dogmer även om de själva stod till vänster i livsstil och åsikter, men aldrig stödde Socialdemokraterna som var huvudfienden både för dessa musiker, proggmusikerna, särskilt gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget och den nya vänsterrörelsen.

Men Ola Magnell , Ulf Lundell och Kjell Höglund kunde inte låta bli att reta sig på de vänstergardister, kanske särskilt de präktiga inom SKP/Folket i Bild/Ordfront, som ville få till rättning i leden även av bohemer som dem.

Magnell sjöng 1972 om ”Min nye magister”:

Du talar om förtrycket
Men du själv är så auktoritär
När du mästrar mej med ett nyligen väckt intellekt

Du kan en massa dogmer
Och parollen i din musik
Är så fenomenalt radikalt svart eller vit
Du ger en briljant förklaring
På historiens dialektik
Med en vokabulär som går hem i systemets elit

Och du säjer att mina sånger
Saknar en rak analys
Och bannar mej för bristen på alternativ
När jag är stäckt av ånger
Och känner mej knäckt och konfys
Är du så klok och fördomsfri och progressiv

Du kan varenda lösning
Du vet varenda svar
Och talar om dej själv som den sanne marxisten
Du låter lika säker
Som en gång gamle far
Och lika rigid som min gamle magister

Du står där med din fana
Som en pater med sin stav
Och mässar för en församling som redan är frälst

Ola Magnells musikproducent var legenden Anders Burman på Metronome som tidigare hade gett ut Pugh, som själv tyckte att proggrörelsen var som en sekt.

Ulf Lundell fick nobben av proggrörelsens skivbolag MNW och Silence och gick till EMI med debutplattan Vargmåne 1975 som vissa i kvinnorörelsen nog retade sig på. 1978 sjöng han i ”Höga hästar” på plattan Nådens år om alla viktigpettrar som sätter sig på uppstudsiga som han:

Du grabben du säger att det jag har sagt skulle vara farligt för ”folkets sak”,

Du är oantastligt medveten och vis, och klappar oss stackars satar på skann,

vi som irrar omkring utan mening och mål och inte hittar till dogmernas land.

Du kanske tror du har ensamrätt på socialistiskt vett.

Det var roligt att se vad som kunde ske när en skränig och sotsmutsig mås,

Med ett plask damp ned i ankornas damm där röd och blå sam om varann,

Ni som vet så bestämt hur allting ligger till, vad ni vet är bara hur ni vill att det ska ligga till.

Lägg märke till det röd-blåa klägget och måsen som är fågelskådaren Lundells totemdjur (se romanen Sömnen från 1977 där huvudpersonen bygger en mås i trä att flyga med).

Den milde ironikern och jämten Kjell Höglund gav också igen 1979 i flera låtar på Doktor Jekylls testamente. I ”Höglund har blivit gammal” sjöng han med ett flin:

Vad ska vi göra nu när drömmarna svartnar
när dom som skulle visa vägen har tappat kompassen
när den fränaste vänstersnubben har supit ner sig

Vad ska vi göra nu i den yttersta tiden
när Höglund har blivit gammal och högervriden?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel?

Han berättar om när han kom till Stockholm i slutet av 1960-talet i sången ”Desertören”:

Jag kom till Stockholm samtidigt med kriget i Vietnam
det blåste nya vindar, att inte välja sida var en skam
att vara pacifist var en ynkedom utan like
hjältemod var åter att dö för sitt land i ett dike
Nu gick fronten mellan förtryckarna och dom förtryckta
jag försökte tänka klart, jag sökte med ljus och lykta
man förklarade för mej att dödandet är rätt
bara man ser till att man dödar på moraliskt sätt
att kriga mot imperialismen är alldeles riktigt
man får döda kapitalister om man gör det försiktigt
man sa att ändamålet helgar ett smutsigt medel.

Gerillasoldaten stiger fram som historiens nye Gud
och frälser världen till ackompanjemang av kulspruteljud.

Våld och diktatur är kapitalismens metod
hur kan vi få socialism genom att dränka den i blod?
kärlek och demokrati är socialistiska ideal
vi måste tillämpa det vi vill ha, det finns inget annat val
om socialisten gör det kapitalisten alltid har gjort
får han finna sej i att leva i samma lort

Från alla håll så manar man till krig och kamp
och utanför mitt fönster hör jag ofta stöveltramp
förbanden dras ihop, man talar om den sista striden
man talar om frihet och om att offra individen
”Är du med oss eller mot oss?” ropar man och skrattar i kör
lugn kära vänner, jag vet sedan länge vart jag hör
jag är en desertör

Även proggens framgångsrike sångare Björn Afzelius, känd från Hoola Bandoola Band och med egen solokarriär som bara gett ut på rörelsens skivbolag (MNW, Nackswing) tvivlade länge. Kommunistdiktaturen Kuba hade länge varit hans föregångsland men 1993 gav han ut en uppgörelse i boken En gång i Havanna där han ställde sig kritisk till den kubanska diktaturen. Tidigare hade han smugglat in pengar i sin gitarr till den demokratiska oppositionen. Parhästen Mikael Wiehe var inte glad.

1985 förenades proggare och övriga musiker i ANC-galan Tomas Ledin stod på scen med Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Per Gessle, Peps, Imperiet, Tommy Körberg och, presenterad som en ”stor artist”, statsminister Olof Palme.

I efterhand verkar de rättrogna vänstermännen och flummarna ha bytt plats. Wiehe har deltagit i TV4:s Så mycket bättre, SVT:s Jills Veranda och Allsång på Skansen och pratat i Sommar i P1. Blivit etablerad och erkänd av etablissemanget så att säga.

Men han har inte sålt mer än hälften än Ulf Lundell, flummaren och arbetargrabben som blivit folkkär på bredare front än den mästrande journalistsonen från Malmö. Att marxisten Wiehe bjuds in till reklamkanalen TV4 och accepterar är ironiskt. Lundell i P1 eller TV4 ter sig orimligt. Av de två har Lundell integritet.

Slutsatsen är väl att drömmar och uppror som går i led inte håller särskilt länge jämfört med individuella kreativa utlopp. Detta delar Ulf Lundell med Bob Dylan som tidigt övergav protestsånger till förmån för modernistisk rocklyrik, amerikanska och bibliska traditioner och blues.