År 2014 var opinionen runt invandring och islam fortfarande fast i en trång åsiktskorridor. Jag minns särskilt tre möten som jag deltog i.

Det första var på ABF huset i Stockholm i mars när Researchgruppens Matthias Wåg (grundare av våldsamma Antifascistisk aktion, se hans inlägg på SVT Opinion, dömd för olaga intrång på Dagens nyheter 1994 med gatstenar och påkar) och Martin Fredriksson (dömd för misshandel med politiskt motiv, något han inte ångrar) mottog hyllningar för att ha fått priset Guldspaden av Grävande Journalister.

De fick priset för att ha avslöjat tusentals anonyma konton på Avpixlat som skrivit nedsättande men ej brottsliga kommentarer, och publicerat namnen i Expressen 2013. Dessutom filmades besök hos privatpersoner i deras hem, som den pensionerade docenten Jim Olsson. Han stämde Expressen för förtal, men målet avvisades av Svea hovrätt 2017.

Martin Fredriksson har fortsatt med personkontroller hos Robert Aschbergs bolag Piscatus/Acta Publica, och vid sidan av sin vänsterextremism varit informatör till Säpo.

De var hjältar i alla ögon, utom hos de få invandringskritiker som vågade höras. Vi tre äldre kritiker som såg deras lyckliga ansikten där på scenen i ABF-huset innan de två självutnämnda rättshaveristerna skulle ta tåget till prisutdelningen i Göteborg, satt kvar. Kanske applåderade vi, jag minns inte. Men vi var inte där för att se dömda våldsmän till vänster, utan för att kanske utgöra en provokation till nästa evenemang genom att bara sitta still.

Föreningen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa hade meddelat före sitt offentliga möte på ABF huset (en socialdemokratisk förening) att vithyade åhörare inte var välkomna. Vi tre satt kvar. Något lätt gråhåriga, men med tydligt svenskt utseende. Skulle de tvinga bort oss? I så fall skulle vi knappast kunna försvara oss om våldvänsterns huliganer angrep oss. Men inget hände.

Föreningens ordförande Yasri Khan tittade stint på oss men vi låtsades som ingenting. Han berättade om islamofobi och hur illa muslimer behandlades. Två år senare hoppade han av alla uppdrag inom Miljöpartiet där han kandiderade till partistyrelsen. Anledningen var att han vägrade ta TV4s reporter Ann Tiberg i hand utifrån sin religiösa tro.

Men våren 2014 var han bara en i raden av arga radikala muslimer som fick utrymme i medier, men sällan motfrågor om sina åsikter.

Hösten 2014 begav jag mig till Rinkeby Folkets Hus där Muslimska Människorättskommittén (MMRK) höll hov mot vad de uppfattade som den svenska säkerhetspolisens förföljelse av muslimer.

De radikala muslimerna Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil stod på scenen tillsammans med Gösta Hultén, medförfattare till boken Fånge på Guantánamo med islamisten Mehdi Ghezali.

De två sistnämna kvinnorna skulle år 2018 stämma socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson i ett enskilt åtal, då hon anklagade dem för att vara extremister och för att ha försvarat terrorister. De förlorade 2020, och tvingades betala över 350 000 kronor.

Jag lyssnade men kunde inte alltid följa med i deras resonemang. Förutom MMRK fanns de ytterst tveksamma islamistiska organisationerna Charta 2008 och CAGE Prisoners representerade på scenen i Rinkeby.

Båda dessa organisationer har anklagats för att stödja extremism, och för att ha försvårat arbetet för polis och åklagare att söka efter misstänkta terrorister. De hade kontakter i den rödgröna regeringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan och utbildningsminister Gustav Fridolin (båda MP) hade deltagit på möten med Charta 2008 där islamister har vädrat antisemitiska och fundamentalistiska åsikter, se Dagens Samhälle och Expressen.

Inför mötet med de svenska muslimerna i Rinkeby hade Försvarshögskolans terrorexperter Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren några dagar tidigare ett debattinlägg i Expressen, och efter Rinkebymötet igen i Expressen, om att svenska MMRK och brittiska CAGE uppmuntrar till extremism.

CAGE beskrevs av Ranstorp och Hyllengren som ”en organisation vars överhuvud är antisemiten Yvonne Ridley och som upphöjer den kände al-Qaida predikanten Anwar al-Awlakis jihadistiska budskap”.

Kan tilläggas att Mehmet Kaplan bjöd in Yvonne Ridley till riksdagen 2011, att Afrosvenskarna bjöd in henne till Rinkeby samma år (se Johan Lundberg i Expressen) och att hon talade vid Muslimska Familjedagarna på inbjudan av Islamska Förbundets ordförande, socialdemokraten Omar Mustafa (se Expo).

Vid kvällen i Rinkeby berättade representanten från CAGE i Storbritannien att landets hårda lagar om terrorbekämpning i muslimska bostadsområden, moskéer, i skolor och sjukhus, har lett till att ingen vill berätta om vad de vet av risk att själva råka illa ut. Han menade att brittiska underrättelseorganen MI6 och Scotland Yard kategoriserar muslimer utifrån deras klädsel, bönevanor, böcker med våldsamt innehåll och så vidare. Resultatet blir att polisen letar i huvudet på folk snarare än att söka efter och straffa olagliga beteenden menade han.

Budskapet var att Sverige kunde gå samma väg som övriga Europa genom att införa lagar utan rättssäkerhet som riktar sig specifikt mot muslimer. Som tur var hade detta inte skett än, men den brittiska muslimen hade hört att ”two Labour ministers, Ms. Mona Sahlin, in charge of anti-terrorism enforcement, and Minister of Law, Mr. Morgan Johansson”, hade planer på så kallad snabblagstiftning och åtgärder mot jihadresor.

Där tog MMRK:s Fatima Doubakil, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och andra lokala och nationella muslimska företrädare vid och berättade om hur de svenska moskéerna får besök av ”dialogpoliser” från SÄPO som ska dela upp dem i ”goda” och ”dåliga” muslimer.

Doubakil ansåg att polisen var alldeles för upptagen av de 90 individer som rest till Syrien och Irak för att gå med i ISIS. De skulle i stället låta moskéerna och de svenska muslimerna sköta sina egna angelägenheter. För övrigt fanns inget samband mellan att delta i terrorträning och att begå terrorbrott, menade de, och avvisade alla förslag på att kriminalisera resor till konflikthärdar från Sverige.

Några ”blodspengar” från svenska samhället välkomnades inte hos dessa radikala svenska muslimer, påstod man. Åtminstone inte om det innebar att underordna sig Mona Sahlins och SÄPO:s premisser om att skvallra på andra muslimer som kunde misstänkas hysa terrorsympatier eller låta sina barn göra jihadresor.

Förresten var orsaken till att unga män stred för kalifatet i Irak och Syrien att de inte hade arbete och bostad, att de var utsatta för rasism och islamofobi. Samma ursäktande resonemang förde för övrigt bostadsminister Mehmet Kaplan i turkisk press vid samma tid, vilket uppmärksammades av socialdemokraten Nalin Pekgul, (se Dagens Industri).

2014 stod opinionen och vägde.

Under sommaren gjorde de etablerade journalisterna Sanna Rayman och Anna Dahlberg de första kritiska reportagen om misslyckad invandringspolitik. Sedan kom 162 000 asylsökande och statsrådet Åsa Romson (MP) grät i direktsändning. Men det är en annan historia.