Oavsett vem som vinner imorgon har de amerikanska liberalerna inom båda partier och i etablissemanget insett att loppet är kört. Tre liberala författare kom till samma slutsats redan 2016.

Journalisten och historikern Thomas Frank är en ovanlig kritiker av den amerikanska liberalismen. I sin Listen, Liberal: Or, What Ever Happened to the Party of the People? (2016) gick han till storms mot samma liberala övre medelklass som Donald Trump, Bernie Sanders och högerpopulister angripit, men Frank gjorde det från arbetarklassvänsterns perspektiv. Han är vad man skulle kunna kalla en vänsterpopulist.

Jag såg honom själv på Kulturhuset i Stockholm 2017 och greps av hans kvickheter och kunskaper, som Ronie Berggren och jag poddade om.

Frank ser den rådande etablerade liberalismen i USA, särskilt på dess vänsterliberala öst- och västkuster, som ett elitfenomen, uppburet av 1968 års radikaler. Demokraterna lämnade, enligt honom, arbetarna på 1970-talet och har sedan dess vunnit mark bland storstadsliberaler, tjänstemän och kvinnor, precis som socialdemokrater och vänster gjort i Europa. Medan medelinkomster bland lågavlönade sjönk.

Från 1930-talet till 1980 steg lönerna för 90 procent av befolkningen. Men från 1997 (slutet på demokraten Bill Clintons första mandatperiod) till idag har inga tillväxtökningar gått till denna majoritet. De rika har dock blivit rikare. Barack Obama pratade mycket men gjorde inget, menar Frank. Frank skyller i första hand på Republikanerna, men menar att Demokraterna svikit sina egna vanliga medelklassväljare som inte har universitetsutbildning, precis som de svikit arbetarklassen.

Båda partier har lierat sig med en global socialliberal elit, i valet 2016 representerad av Hillary Clinton, men också av alla tidigare Demokratiska presidenter och presidentkandidater sedan George McGovern 1972.

Taktiken sedan dess har varit att vinna i båda lägren, vita, radikala medelklassväljare (1968-generationen, idag woke) och traditionell arbetarklass. Frank menar att klasskillnaderna dem emellan är viktigare än deras åsikter. Medelklassväljarna var ointresserade och inte berörda av ekonomisk ojämlikhet.

En rådgivare till president Jimmy Carter, Alfred Kahn, sade öppet att han gärna såg att lastbilschaufförer och fabriksarbetare i framgångsrika branscher fick det sämre. Carter, president 1976–1980, inledde Demokraternas rad av teknokratiska ledare som hellre administrerade kapitalismen än kritiserade och avskaffade den. Ungefär som våra socialdemokrater.

Wall Street, Silicon Valley, globala storföretag och 1968-rebeller inklusive deras barn och barnbarn, enades under 1990-talet bakom Demokraterna menar Thomas Frank, under ihärdigt tal om ett postindustriellt samhälle byggt på kreativ datorisering (Se Robert Reichs bok The Work of Nations 1991, Richard Floridas The Rise of the Creative Class, 2002) och nya tjänstearbetare, så kallade ”wired workers” under Internets första boom.

Hans analys av ett tudelat USA med en liberal elit och vanligt folk liknar den konservative sociologen Charles Murrays analys i Coming apart: The state of white America (2012). Men Franks vildsinta stil påminner mer om populisten Jim Goads The Redneck Manifesto (1997). Vill man förstå framväxten av arg populism i USA, vänster och höger, är Frank och Goad de bästa guiderna.

En annan besviken liberal är journalisten och författaren Edward Luce, som 2017 gav ut The Retreat of liberalism, som också är en självkritisk uppgörelse. Luce är en flitig kolumnist vid brittiska Financial Times och har flera framgångsrika fackböcker bakom sig.

Han skriver i sin pessimistiska bok, utgiven efter Donald Trumps seger 2016, att ”den västerländska liberala demokratin är ännu inte död, men den är mycket närmare kollaps än vi kanske vill tro. Den står inför sin största utmaning sedan andra världskriget”.

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989, men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel håll i Turkiet, Filippinierna, Ryssland, Polen och Ungern. På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för dennes hustru Hillary:

”Hennes tondövhet mot medelklassen var nästan rofylld.”

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump. Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, i stället för mer populistiska lösningar, som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien med flera länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distanserat sig mer från massorna. Skillnaden mellan demokrater och republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade. Att välja parti blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som traditionell medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary moraliserade över vanligt folks oro. Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

De framgångsrika högerpopulisterna, motståndarna till den liberala eliten, har tagit över motståndet mot avregleringar som vänstern brukade stå för. De vill öka offentlig sektor, men för de egna medborgarna, inte hela världen, vilket den liberala eliten gärna vill. Demokrater liksom socialdemokrater och liberaler i Norden är för stor invandring och generösa förmåner.

Obama stödde inte samkönade äktenskap förrän 2011. Hillary Clinton väntade till 2013. Ändå beskyller de och deras supporters Trumps läger för fördomar och homofobi. Folk blir förbannade över sådant hyckleri och att eliten så snabbt vände.

Att dessutom se ned på Trumpväljarna och kalla dem deplorable som Hillary Clinton gjorde är oförlåtligt och nedlåtande. Luce skriver:

”De miljoner som stödde Trump 2016 hade röstat på Barack Obama 2008. Blev de plötsligt bedrövliga, ”deplorables”? En bättre förklaring är att många amerikaner länge har känt sig alienerade från ett etablissemang som rutinmässigt har åsidosatt deras ekonomiska klagomål.”

Dessutom: Demokraterna togs över av unga, upproriska medelklassradikaler på 1970-talet, en generation uppväxta med Woodstock och fritt sex, medan Republikanerna behöll de värderingar som arbetare och medelklass stått för. Dessa nya republikanska väljare, ”Reagan Democrats”, var nyckeln till Trumps framgångar 30 år senare.

“Västvärldens kris är verklig, strukturell och kommer sannolikt att bestå […] liberala eliter kommer att behöva motstå frestelsen att fortsätta med sina bekväma liv och föreställa sig att de gör sin del genom att anmäla sig till en och annan Facebook-protest”

Edward Luce har inga goda råd till västerländska liberaler som ogillar högerpopulism. Han diagnostiserar problemen väl och det räcker för att förstå utmaningarna, men inte mer.

James Traubs What was liberalism? The past, present and promise of a noble idea utkom 2019 och är ingen kritik av liberalism, snarare ett ihärdigt försvar. Men den är ganska intressant i sin ensidighet eftersom han å ena sidan noterar hur liberalismen haft rätt tidigare under 1800- och 1900-talen, ofta med stort folkligt stöd, å andra sidan kan han inte riktigt ta in att Trump valdes 2016, att Brexit röstades fram i Storbritannien och liberalismen gått starkt tillbaka i Europa de senaste decennierna.

Traub åkte även till Sverige hösten 2015 och noterade att vi var visserligen otroligt varmhjärtade, men att alla som flytt till Europa då, en dryg miljon, inte kunde komma hit upp. Ivar Apri och Paula Bieler intervjuas och får Traub att inse att inte ens det goda Sverige kunde köra ett eget separat idealistiskt spår i EU:s asylmottande. Om EU inte kontrollerar invandringen, kommer en europeisk populism, en Trumpism, erövra land efter land, sade en före detta fransk utrikesminister, socialisten Hubert Védrine, 2018 noterade Traub.

Trumps vrede mot det liberala medieetablissemanget och Washingtons lobbyister fick gensvar hos många amerikaner, vilket Traub tar till intäkt för hur oinformerade vanliga väljare var som gick på dessa lögner. Han är själv anställd vid New York Times, USA:s Dagens Nyheter. I hans intervju i boken med Peter Wolodarski, försvarade DN:s chefredaktör massinvandringen till Sverige med att techbolag som Spotify behöver utländsk kompetens. Traub instämde.

Multikulturalism, ett liberalt svar på identitetspolitik enligt Traub, ogillas av allt fler förbittrade vita som sett sina bostadsområden utmanas av allt fler icke-vita, något Trump drog nytta av. Själv välkomnar Traub att vita amerikaner blir minoritet runt 2045.

Liberaler borde diskutera hur mycket mer likt Skandinavien USA borde bli, skriver Traub, men avfärdar samtidigt våra länder som för paternalistiska med välfärdssystem från-vaggan-till-graven, oacceptabla för nästan alla utom Bernie Sanders mest radikala supportrar. Att vara fri att lyckas – och misslyckas – betyder mer för amerikaner än för svenskar.

Traub kan dock gå med på att införa något mer socialdemokrati i USA, kanske som här i Sverige på 1940–50-talen, då staten hade en mindre roll men koncentrerade sig på det nödvändigaste för de flesta. Boken har inga självkritiska slutsatser eller förslag på hur liberalismen ska återta sitt överläge.

Man kan läsa den som en dödsruna av en beläst amerikan som inte förstått sitt eget lands inre kris.

Valutgången 2024 är redan avgjord: Liberalerna förlorade.