Varken den ironiska generationen eller deras yngre kollegor tycks ha förstått vilka enastående tider det finns att längta tillbaka till, vare sig de är skeptiska eller positiva till nostalgin som sådan, skriver Jan Sjunnesson.
Jag har nyligen läst två krönikörer som drar åt olika håll, för och emot nostalgin.
Författaren och juristen Thomas Engström lockas tillbaka till den tid då högerpolitiker var som Gösta Bohman, ergo ointresserade av politik. Han skriver i Fokus utifrån den rosade och populära teveserien Yellowstone, där Kevin Costner gör en rik ranchägare som ogillar entreprenörskap och nutida marknadsekonomi:
Det är en konservatism kliniskt befriad från såväl Reagans nyliberalism som de väckelsekristna inslagen i det republikanska partiet, liksom från dagens vanvettiga konspirationsteorier och clownfascism. Här finns ingen medfödd frihet utan ansvar, bara ärvda bekymmer, hedersamma utbrott av självförsvar och en innerlig önskan om att bli lämnad ifred. Cicero hade älskat varje sekund.
Och vidare:
Högern i sina bästa stunder (de dåliga behöver vi inte påminna om) såg ut och lät som Gösta Bohman med täljkniven på sin skärgårdsholme, som Obi-Wan Kenobi i sin ökenhydda på Tatooine eller som Torbjörn Fälldin hemma på sin gård.
Engström har rätt. Vi behöver mindre politik från dem som styr. Den gamla högern förstod detta bättre.
Krönikören Kristofer Andersson å andra sidan, som har sett SVT:s dokumentärer om Killinggänget, vill inte tillbaka till 1990-talet, skriver han i Aftonbladet. Han vill inte veta av någon nostalgi alls:
Alla vill göra ett veteranbilsrally av samtiden. Det är en nostalgisk blick, en desperat blick; en lust att fånga livets förlorade chanser som rinner mellan fingrarna.
Samt:
Vemodstrånande längtan efter tid som flytt blir inte vacker bara för att den jagar en period som – åtminstone just nu – framstår som något bättre än den pågående /…/ Men mest kräver jag en era som till varje pris – för en gångs jävla skull – vägrar att blicka bakåt.
Engström är född 1975 och Andersson 1984. Ingen av dem verkar ha förstått vilka enastående verk som föregick dem.
Därav följer nu en lektion utifrån fem musikföreställningar som också blev filmade. Urvalet är medvetet maskulint, möjligen utifrån uppfattningen om att män födda från 1970-talet och framåt saknar tillräckligt med testosteron.
- Woodstockfestivalen 1969. Trippelalbum och film (YouTube). Svensk motsvarighet på Gärdet i Stockholm 1970 inte lika avancerad, se SVT Play.
- Mad Dogs and Englishmen 1971. Dubbelalbum. YouTube
- Rolling Thunder Revue 1975. 5 CD box och film YouTube
- The Last Waltz 1976. Dubbelalbum och film YouTube
- Blues Brothers 1980. Album och film YouTube.
Killinggänget har hyllats för att tidigt ha skildrat förvirrade män i kris. Kanske det, men de var för ängsliga och inte så lite förnumstiga (vilket märks i SVT:s På spåret). Ingen av dem riskerade något, med undantag av Henrik Schyffert i föreställningen ”90s – ett försvarstal”.
Alla fem ovan rekommenderade föreställningar osar av mod och fantasi, talang och turnéliv. Engström och Andersson har många timmar framför sig och många DVD att beställa/filmer att ladda ner, för att nå upp till oss som föddes på 1950-talet.
Vid tangentordet, född 1958.
