Den sista att medge det uppenbara, att Centern nu är en del av det rödgröna blocket, eller rättare sagt den rödgröna röran, var ordföranden Annie Lööf. Men med mindre än en månad kvar till valet kom beskedet:

Magdalena Andersson (S) är Centerns statsministerkandidat och Centern har inget emot att sitta med i en socialdemokratiskt ledd regering.

Det enda överraskande är att Annie Lööf efter fyra år bestämt sig för att sluta spela teater och ta det sista, avgörande steget vänsterut.

Enligt Centerledaren är det bara Andersson som uppfyller hennes högt ställda krav på ledarskap.

“Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har en mycket mer öppen hållning till samarbete. Hon kan tänka sig att samarbeta med alla utom SD. Det är precis den öppenhet och ledarskap som man behöver ha som statsminister“, säger Lööf i en intervju med DN.

Vad ledarskap kokar ner till i Lööfs värld är alltså att inte samarbeta med SD. Oavsett vad samarbetet handlar om. Och det säger en del om den lööfska logiken att hennes definition av “en öppen hållning till samarbete” är att inte vilja samarbeta med ett visst parti.

Det är tydligt att Lööf lever kvar i sin drömvärld, Den Breda Mittens rike. Hon tänker sig att en regering Andersson II ska föra en politik förankrad i mitten, eller “lutad mot mitten” som är centerpartisternas favorituttryck, trots att en sådan regering kommer att vara beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att få majoritet.

“Vi kommer inte att släppa fram en regering som bedriver vänsterpolitik”, försäkrar Lööf.

Där vill nog såväl Nooshi Dadgostar (V) som Märta Stenevi och Per Bolund (MP) ha ett ord med i laget.

När Magdalena Andersson tvingas välja vem hon ska vara till lags, ytterkantspartierna MP och V, eller Centern är svaret enkelt.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) är pyromanen som klätt ut sig till brandman

Lööf har ingenstans att gå. Hon har bränt sina broar, visat sina kort. Det är inte mycket till förhandlingsposition. Lööf kommer aldrig att stödja en blågul regering ledd av Ulf Kristersson, eftersom en sådan regering kommer att vara beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det vet alla.

Magdalena Andersson kan lugnt förhandla politiken med ett radikaliserat Miljöparti och ett gammalt kommunistparti som aldrig gjort upp med sitt förflutna. Lööf har att välja mellan att bita i det sura äpplet eller se sin statsminister förlora i riksdagsvoteringarna. Kanske rent av tvingas styra med oppositionens budget återigen.

Lööf talar högstämt om ledarskap men banar själv väg för ytterligare en mandatperiod av politiskt kaos, för en dysfunktionell regering som ska försöka förena Vänsterpartiets och Centerns ekonomiska politik. Det är inte vad Sverige behöver.

Det är inte underligt att väljarna flyr partiet. För den som vill ha vänsterpolitik finns det ingen anledning att rösta på Lööf. För den som vill ha en politik i mitten eller till höger finns ingen anledning att rösta på Lööf eftersom en röst på Centern är en röst på fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav.

“Sverige behöver inte en vänsterinriktad ekonomisk politik. Vi behöver inte höjda skatter på jobb, minskad valfrihet eller straffsparkar på privata företag”, säger Lööf.

Det hade hon inte behövt få om hon istället backat upp en blågul regering ledd av Ulf Kristersson (M). Nu är det precis vad hon kommer att få om den statsministerkandidat hon ställer sig bakom också vinner valet och bildar regering.

Lööfs besked ändrar ingenting. Men det är en påminnelse om att den som vill ha ett maktskifte i valet den 11 september har fyra partier att rösta på. Och Centern är inte ett av dem.

Läs även: Gudmundson: Rödgrön kannibalism när Annie Lööf äts upp