Klimatminister Romina Pourmokhtari (L) har dragit slutsatsen att det så kallade transportmålet i klimatpolitiken ska skrotas. Målet är orealistiskt och skulle “i princip kräva att vi förbjuder bilkörning vissa dagar”, säger hon till SVT. Att ha kvar ett mål som ändå inte går att uppnå finns det ingen mening med, resonerar Pourmokhtari. Men så resonerar långtifrån alla.

Socialdemokraterna är arga. Miljöpartisterna är arga. Men argast av alla är centerpartisterna. De är jättearga.

“Regeringen borde skämmas. Det här är ett kvitto på deras fiasko till klimatpolitik”, hörs det från Åsa Westlund (S).

“Ett pinsamt sätt att försöka dölja att man har en usel klimatpolitik som bommar alla målen”, kommenterar Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén.

”Ett desperat försök att maskera sitt eget klimathaveri”, mässar Centerpartiets Rickard Nordin.

Sammanfattningsvis: När kartan inte stämmer med terrängen är det kartan som gäller. Alltid. Hälsar de rödgröna.

Transportmålet innebär att utsläppen från bilar, lastbilar och andra inrikes transporter ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Med knappt fyra år kvar tills målet ska vara uppnått har utsläppen minskat med en femtedel. Fyra femtedelar återstår.

Om det absolut nödvändiga i att nå detta i praktiken onåbara mål rådde det fram till alldeles nyss enighet bland sju av riksdagens åtta partier. Endast Sverigedemokraterna avvek.

Vad är de rödgrönas alternativ, deras lösning för att nå transportmålet? Oklart. Det bara ska nås. Kanske förbjuda bensin- och dieselbilar med omedelbar verkan? Gratis elbil till alla som kör fossilbil?

Westlund (S) är inne på att ett slopat transportmål kommer att slå mot den svenska fordonsindustrins konkurrenskraft. Och hon är inte helt fel ute. Stora delar av industrin har anpassat sig efter de klimatmål politikerna satt upp. Branschen har vinnlagt sig om att framstå som proggressiv i klimatfrågan. Minst lika progressiv som politikerna. Men att ha utgått från att nämnda politiker vet vad de håller på med kan visa sig ha varit en kostsam affärsmässig missbedömning.

Läs även: Skogkär: Med ledartröja och dumstrut

Politik var en gång det möjligas konst. Numera är politik mer och mer det omöjligas konst. Som att skapa ett harmoniskt, sammanhållet, mångkulturellt och multietniskt samhälle. Eller att på några decennier gå till nettonollutsläpp av växthusgaser och därefter till negativa utsläpp i samhällen vars välstånd bygger på riklig tillgång till billig energi.

Men nu tycks det ögonblick i klimatpolitiken ha infunnit sig då beslutsamhetens friska rodnad övergår i eftertankens sjukliga blekhet. Det var ofrånkomligt. En tidsfråga.

Ett tecken på denna tillnyktring är att storslagna projekt om infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-ccs, läggs i malpåse, ett efter ett.

Häromdagen meddelade styrelsen för Söderenergi i Södertälje att det pågående projektet för bio-CCS pausas på grund av “alltför hög riskexponering och brist på finansiering”.

För någon vecka sedan beslutade kommunstyrelsen i Växjö att pausa det fortsatta arbetet med koldioxidinfångning vid kraftvärmeverket Sandviksverket. Att gå vidare med projektet skulle innebära en alldeles för stor ekonomisk risk.

I november förra året kom ett liknande besked från cementjätten Heidelberg Materials som planerat att bygga en gigantisk anläggning för bio-ccs i Slite på Gotland. Uteblivna statliga stödmiljarder angavs som skäl.

De 36 miljarder kronor som regeringen avsatt för stöd till koldioxidinfångning under perioden 2026–2046 – 36 miljarder kronor – tycks inte räcka långt.

Avslutningsvis: Stegra, den gröna industriella revolutionens kvarvarande flaggskepp efter att batterifabiken Northvolt nesligen gått i kvav under sin jungfrufärd, kommer sannolikt aldrig att lämna stapelbädden.

I ett debattinlägg i tidningen Affärsvärlden i tisdags dömer de två professorerna Bengt Kriström och Per-Olov Johansson, med naturresursekonomi respektive nationalekonomi som specialitet, ut Stegra både ekonomiskt och klimatmässigt. Marknadens intresse för grönt stål – och därmed betalningsviljan – har svalnat betydligt. Satsningen är samhällsekonomiskt olönsam. Den saknar dessutom klimatnytta:

“Eftersom EU har ett fast tak för totala utsläpp, frigör Stegras minskning bara utrymme för någon annan, exempelvis ett kolkraftverk i Polen, att släppa ut mer.”

Tilläggas kan att även om ett nytt stålverk är grönt och släpper ut 85 procent mindre koldioxid än ett konventionellt stålverk, så innebär de återstående 15 procenten ändå en utsläppsökning.

Det spelar ingen som helst roll för klimatet om Sverige har egna klimatmål eller ej. Sverige är hur som helst bundet av de klimatmål EU satt upp. Men för svenska politiker finns knappast något viktigare än att framstå som bäst i klassen. Att vara det land som i alla möjliga och omöjliga sammanhang drar på sig den så hett eftertraktade “ledartröjan”. Då kan svenska politiker känna sig duktiga och uppträda som globala föredömen, som stolta företrädare för en sann moralisk stormakt på den internationella scenen.

Läs även: Skogkär: På väckelsemöte med klimatreligiösa rådet