I en gästledare i Dagens Nyheter beklagar sig Jonathan Lehman, senior researcher på stiftelsen Expo, över att nazismen är på väg att bli rumsren i svensk politik.

“I dag har gränsdragningen mot nazism och högerextremism suddats ut i delar av politiken och den offentliga debatten. Det är mer skrämmande än extremisternas egna rop. För några år sedan hade det varit otänkbart”, skriver Lehman.

Det är en rätt djärv anklagelse för att komma från företrädare för en organisation grundad av vänsterextremister, bland annat med kopplingar till det våldsbejakande autonoma nätverket Antifascistisk aktion, Afa.

Det är en rätt djärv anklagelse för att komma från en företrädare för en organisation som under hela sin existens inte gjort annat än att sudda ut gränsen mellan högst rimliga politiska åsikter och högerextremism.

Att ha fel åsikter om invandring och integration har i decennier haft ett pris i Sverige, och Expo har haft en central roll när det gäller att fastställa och utkräva det priset.

Ett aktuellt exempel på hur Expo arbetar är när tidningen avslöjade att den som dolde sig bakom pseudonymen Teodor Gustafsson, en Sverigedemokraterna närstående anonym opinionsbildare, var Carl Eos, ombudsman på fackförbundet Vision. Något som ledde till att Eos omgående fick sparken.

Expos betydelse för att omöjliggöra en rimlig debatt om invandringspolitiken har varit mer än marginell. Genom att på olika fantasifulla sätt koppla samman personer kritiska till den förda invandringspolitiken med högerextremism och fascism bidrog Expo till att en katastrofal politik kunde drivas ända in i kaklet – flyktingkrisen 2015.

När en förklaring ska sökas till hur det kom sig att Sverige på några decennier fick ett sextiotal så kallade utanförskapsområden, parallellsamhällen, en organiserad kriminalitet som beskrivs som samhällshotande, barnsoldater som tar på sig morduppdrag för de kriminella gängen, skottlossningar och bombdåd i stort sett varje vecka om inte varje dag, religiös separatism, etniska motsättningar, så ska Expos roll inte förbigås.

För några år sedan var åsiktskorridor ett hett begrepp i den politiska debatten. En del hävdade envetet att någon åsiktskorridor aldrig existerat. På sitt sätt stämmer det. En korridor måste ha två sidoväggar. Men i svensk debatt har det aldrig funnits någon avgränsning vänsterut. I den riktningen öppnar sig oändliga vidder.

Om det är någon extremism som alltid varit rumsren, aldrig varit ett karriärmässigt hinder, så är det vänsterextemism.

Svenska intellektuella har genom decennier hyllat i stort sett varje socialistisk envåldshärskare och massmördare: Stalin, Mao, Pol Pot, Fidel Castro och så vidare. Att dessa diktatorer haft oskyldiga människors blod långt upp över armbågarna har inte hindrat.

Expo har varit en av de mest inflytelserika väktarna av denna ensidiga åsiktskorridor.

När nu en företrädare för Expo kommer med svepande anklagelser om att nazism görs rumsren är bevisningen, i den mån den kan kallas så, högst anekdotisk. Det blir inte mycket mer konkret än att Richard Jomshof (SD) på Facebook delat ett inlägg från SD närstående Riks vilket han enligt Lehman inte borde ha gjort.

För tillfället är det de så kallade Aktivklubbarna som Expo försöker lansera som det överhängande högerextrema hotet – utöver “skolmatsnationalism” och “raggarnazism”. Och visst, det finns all anledning för Polisen och Säpo att hålla koll på dessa klubbar.

Men när allt ljus riktas mot högerextremismen kan andra, för närvarande betydligt allvarligare hot mot svensk demokrati, fortsätta att växa i skuggan.

Nazister och annan våldsbejakande högerextremism har trots allt förblivit en perifer företeelse i Sverige. Det stora hotet mot svensk demokrati och det svenska samhället kommer i dag från annat håll, från den framväxande alliansen mellan socialister och islamister. En allians vars främsta uttryck för tillfället är en allt mer urspårad pro-palestinsk rörelse. Öppet våldsbejakande. Öppet terrorhyllande. Öppet antisemitisk. Öppet uppviglande.

På sociala medier har Palestinaktivister filmat och pekat ut en namngiven Södermalmspolis som ingripit i samband med några av rörelsens otaliga manifestationer. En kommentar till inlägget lyder: “Just stab him” – bara knivhugg honom.

Liberalernas riksdagsledamot Fredrik Malm har i dagarna beskrivit hur han sedan lång tid tillbaka inte kan röra sig i sina hemkvarter runt Odenplan i Stockholm utan att förföljas och trakasseras av aggressiva och hotfulla Palestinaaktivister.

Att anklaga svenska ministrar för att ha blod på sina händer och för att vara medskyldiga till ett folkmord i Gaza har länge varit ett återkommande inslag på rörelsens manifestationer.

I dessa sammankomster deltar höga företrädare för riksdagens partier, till exempel Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén. Vänsterpartiet har öppet omfamnat den propalestinska rörelsen och har ledamöter som för vidare dess mest extrema och hatfyllda budskap.

Här kan vi verkligen tala om att gränsen mellan våldsbejakande extremism och svenska, etablerade politiska partier suddats ut. Men det är så klart den politiska vänstern, riksdagens rödgröna kluster, som slutit extremismen till bröstet, och då räknas det inte. I alla fall inte för Expo.