Skogkär: Falsk som en trekrona
Om Magdalena Andersson (S) får bestämma så stundar en ny era för Sverige. En era av samförstånd och sammanhållning, lovar Socialdemokraternas ordförande. Tro henne inte.
Magdalena Andersson anlade sin mest landsmoderliga, sin mest förbindliga min och ton. Statsminister Ulf Kristersson (M) hade just meddelat sin och sin regerings avgång. Stunden, den efterlängtade, den hon suktat efter i fyra år, var kommen. Det var dags för Anderssons segertal – så benämnt av Partiet. Vid hennes högra axel en stor, svensk fana. Bakom henne något som diffust påminde om ett vårgrönt lövverk och så det i socialdemokratiska sammanhang obligatoriska fånget av röda rosor.
Borta var valrörelsens Arga Magda. Borta var Sura Andersson, Trötta Andersson. Att Socialdemokraterna gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes för sisådär hundra år sedan var inget som tyngde henne i denna stund. Utsikten att åter bli statsminister göt nytt mod och ny kraft i ordförande Andersson.
“Svenska folket har röstat fram en ny riktning för vårt land. Röstat för sammanhållning och mot splittring. Svenska folket har röstat för att ta Sverige framåt”, inledde hon leende.
Andersson utlovade inget mindre än en ny era. En era av samförstånd. Av samarbete. En väg bort från konflikter och splittring, bråk och tjafs.
Nu, när valrörelsen är över, är det dags att lägga partitaktiken åt sidan och sätta Sverige och svenska folkets bästa främst, förkunnade Andersson.
Efter att Andersson och hennes underhuggare – ygemännen, hultqvistarna, strandhällarna – under en hel mandatperiod och dessförinnan en hel valrörelse brännmärkt regeringen och Tidöpartierna som ett direkt hot mot den svenska demokratin, mot Sveriges frihet och självständighet, mot all anständighet, mot allt som är gott och bra, predikar Andersson nu gemenskap. God ton.
Anderssons påklistrade välvilja och omsorg om att hålla landet samman känns lika äkta som ett trekronorsmynt. Minns exempelvis hennes famösa debattartikel i DN i maj 2023 där Andersson kallade regeringen Kristersson för “Sverigedemokraternas högerregim” och hävdade att denna regim nu börjat förverkliga sina drömmar om att föra Sverige i totalitär riktning.
Anderssons korta “segertal”, lika tomt på konkretion som partiets budskap i denna valrörelse, gav i alla fall ett besked om den framtida politikens inriktning. Någon stram invandringspolitik, som Andersson utlovat hela mandatperioden, blir det inte. Invandringen i Anderssons nya era kommer att vara “rimlig”. Vilket i praktiken lär betyda att den blir vad än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet kräver.
Men kanske var budskapet om att lägga alla meningsskiljaktigheter åt sidan, om att gå samman för landets bästa, mer riktat till Socialdemokraternas tilltänkta regeringsunderlag än till svenska folket och de väljare som köpt den socialistiska grisen i säcken.
Fredagens talmansrundor, där de olika partiledarna i tur och ordning träffade riksdagens talman, Andreas Norlén, blev ånyo en bekräftelse av den låsta situationen.
Centerpartiet vägrar sitta i samma rum som Vänsterpartiet, än mindre släppa fram en regering där nysskommunisterna ingår. Centern är och förblir en konstruktiv kraft, försäkrade ordföranden Elisabeth Thand Ringqvist.
Mehrnoosh Dadgostars nysskommunister är å sin sida lika benhårt beslutna att de ska sitta i Magdalena Anderssons regering och vägrar att börja förhandla om den konkreta regeringspolitiken förrän den frågan är ur världen. Vänsterpartiet är redo att driva denna princip ända till ett nyval, klargjorde Dadgostar.
De gröna khmererna, även kända som Miljöpartiet, har inga problem med vare sig nykommunister eller nyliberaler. De har redan tilldelat sig själv ministerposterna med ansvar för klimat och infrastruktur. Så räkna med att partiet kommer att göra allt i dess makt för att stoppa ny kärnkraft. Räkna med mångmiljardsubventioner till olönsam havsbaserad vindkraft. Räkna med statliga miljarder som på vinst och förlust öses över den så kallade gröna industriella revolutionen.
Läs även: Skogkär: Hej då Arga Andersson, välkommen Mysiga Magda
På pressträffen efter mötet med talmannen fick alla som undrade hur Andersson ska få ihop en regering samma besked: att frågan var för tidigt väckt. “Först ska vi se vem som får sonderingsuppdraget”, det vill säga i uppgift att försöka bilda ny regering, svarade Andersson igen och igen. Alla visste förstås att uppdraget skulle gå till henne, vilket det också gjorde.
“Vi har alla ett ansvar att arbeta för att det valresultat som vi har fått också blir verklighet, med en ny riktning för Sverige, ett nytt sätt att tala med varandra och om varandra i det här landet”, underströk Andersson.
Det märktes snart att det där med samförstånd och att undvika onödiga konflikter inte faller sig naturligt för henne. Andersson gjorde klart att hon har “inga förväntningar” på Ulf Kristersson, vilket inte lät som ett positivt omdöme. Genom att ifrågasätta vänsterns metoder när röster värvats i landets invandrartäta områden ifrågasätter Sverigedemokraterna inte bara dessa väljares röster utan också deras människovärde, slog Andersson fast. Något annat hade hon i och för sig inte väntat av SD, fortsatte Andersson, men att “vissa moderata riksdagsledamöter” också sjunkit så djupt, det fyllde henne med “stor sorg”.
Den förbindliga minen och tonen var nu som bortblåst. Leendet lika så. Munnen var åter ett smalt, rakt streck. Ögonen blixtrade. Andersson var sig själv igen.
En ny era av samförstånd? Skulle inte tro det.
