Skogkär: Andersson har kändisar men ingen politik

Influeraren Eleonore Stokholm med tiotusentals följare i sociala medier uppger att hon via en agentur erbjöds 150 000 kronor för att i ett inlägg på Instagram – ett enda – berätta varför hon skulle rösta på Socialdemokraterna i höstens val. Stokholm tackade nej.

Partiet förnekar uppgifterna via sin presstjänst: “Socialdemokraterna betalar aldrig för att medverka i digitala kreatörers kanaler, eller för att någon ska ge utryck [sic] för våra åsikter.”

Socialdemokraternas presstjänst är avlönad för att ljuga om så krävs. Frågan är vad Stokholm skulle ha att vinna på att dikta ihop detta. Det är inte nödvändigtvis bra för affärerna att komma på kant med det stora maktpartiet. Och när trovärdigheten ska bedömas är det bra att veta att det inte hade varit första gången S gjorde något liknande.

En influerare som mer än gärna ger uttryck för Socialdemokraternas åsikter är däremot författaren, kriminologen och den i medier allestädes närvarande allround-experten Leif GW Persson. Och han gör det säkert gratis. Folkkäre Persson behöver definitivt inte ta betalt av partiet för sina tjänster, mångmiljonär som han är sedan länge.

I ett inlägg betygar GW – efter att ha konsulterat sin fusklapp – Magdalena Andersson sin vördnad: “en av de få politiker” han litar på. Därefter ondgör sig Persson över att Tidöpartierna tänker “visa ut hundratusentals unga fullt fungerande människor som har bott hela sitt liv här i landet”. Antalet – hundratusentals ungdomar – är fria och skamlösa fantasier. Så fria att vem som helst borde inse det absurda i påståendet. Perssons egen pålitlighet verkar det inte vara mycket bevänt med.

I ett annat inlägg diskuterar Andersson och Persson med djupt rynkade pannor vad som kommer att hända med landet när Sverigedemokraterna får tolv ministrar i nästa regering.

Läs även: Skogkär: Hej då Arga Andersson, välkommen Mysiga Magda

Andersson omger sig med kändisar i hopp om att lite av deras glans ska fastna på henne och partiet. Det behövs säkert med tanke på att det inte direkt strålar om Socialdemokraternas valrörelse. Att partiet sakta men säkert tappar i opinionsmätningarna är inte förvånande. De flesta väljare föredrar partier som berättar om vilken politik de själva går till val på istället för att berätta vilka hemska följder det blir om motståndarna vinner.

Det är talande – närmast komiskt – när Andersson och andra socialdemokrater upprepar sina trötta talepunkter om tolv sverigedemokratiska ministrar och dessutom vet berätta att Richard Jomshof kan förväntas bli justitieminister.

“Det är ju viktigt att man vet vad som väntar efter valet om Tidöpartierna får majoritet”, säger Andersson till TV4 Nyheterna.

Själv kan Magdalena Andersson inte ens redogöra för vilka partier hon tänker bilda regering med. Självfallet kan hon därmed inte heller redogöra för vilken politik en sådan regering kommer att genomföra och ännu mindre vem som får olika ministerposter.

Vad ska Socialdemokraterna göra? Med vem ska Socialdemokraterna göra det? Anderssons ständigt upprepade svar på dessa avgörande frågor lyder: Socialdemokraterna går till val som ett enskilt parti, på vår egen politik.

Men samtidigt säger hon att en regering med henne som statsminister måste ha stöd av en majoritet i riksdagen, måste kunna vara säker på att få igenom sin egen budget.

“Det finns många olika regeringsmöjligheter men också samarbeten med andra partier”, säger Andersson i en DN-intervju på torsdagen.

Verkligen? Om inget sensationellt inträffar på valdagen behöver Andersson stöd av tre rödgröna partier: Mehrnoosh Dadgostars antisemitiskt anfrätta, av extremister och terroristmedlöpare kryllande, ekonomiskt ansvarslösa, halvhjärtat reformerade gamla kommunistparti. Och det klimatapokalyptiska och inte mindre ekonomiskt ansvarslösa Miljöpartiet. Och så Centerpartiet, det parti som vad gäller den ekonomiska politiken står längst till höger i riksdagen, alltså Vänsterpartiets och Miljöpartiets direkta motpol. Dadgostars vänstra hand, Ida ”Jag är kommunist för jag tycker att vi har en stolt historia” Gabrielsson, konstaterar för sin del att Centern är motståndare till så gott som allt Socialdemokraterna vill genomföra: “beredskapsskatt, bankskatt, avskaffat karensavdrag, bättre sjukförsäkring, höjda pensioner och vinststopp i välfärden”.

Dessa tre partier är så intrasslade i sina röda linjer att den härvan omöjligt kan redas ut. Vänsterpartiet kräver att få ministerposter i varje regering som vill ha partiets stöd. Det har partiets kongress beslutat. Detsamma säger Miljöpartiet. Centern vägrar för sin del att släppa fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Det är lätt att förstå. S och MP är inte lika nogräknade. Sverigedemokraterna är det enda parti som Andersson aldrig kommer att samarbeta med, betonar hon. Men Dadgostars antisemitiska kökkenmödding till parti går bra.

Med sexton dagar kvar till valdagen sluts opinionsgapet mellan det blågula och det rödgröna blocket långsamt. En ledning på runt 10 procentenheter är nu halverad. Den seger som så många på den rödgröna sidan tagit ut i förskott blir allt osäkrare. En kvalificerad gissning är att Socialdemokraterna och Andersson precis som i valrörelsens slutspurt 2022 kommer att peka ut en blågul regering som ett hot mot demokratin och mot Sverige som nation.

“Det sista Sverige behöver just nu är politiker som vill slå [sic] split, provocera och ställa grupper mot varandra. Istället vill jag se ett Sverige som håller ihop”, skrev Andersson i sociala medier för ett par dagar sedan. Samtidigt kallade partiets ledande skrivbordskrigare, Annika Strandhäll, exminister och ordförande i S-kvinnor, Jimmie Åkesson för “fascistledaren”.

Utsikten att förlora ännu ett val tar inte direkt fram det bästa ur ett parti som Socialdemokraterna, som sedan gammalt betraktar varje regering partiet inte leder som närmast illegitim.

Läs även: Hjort: Magdalena Anderssons moraliska gräns