Nooshi Dadgostar drömmer om att bli historisk. Hon drömmer om att åstadkomma vad ingen tidigare ordförande i Vänsterpartiet förmått. Hon drömmer om att bli den partiledare som till sist tar det en gång Moskvatrogna, bedagade gamla kommunistpartiet in i en svensk regering. Hon drömmer om statsrådstaburetter för sig och sina partikamrater.

Åtminstone vid en ytlig betraktelse ser det hoppingivande ut – ur hennes perspektiv. Den rödgröna oppositionen har sedan länge ett klart försprång i opinionsmätningarna, även om det inte är någon betryggande ledning. I valet 2022 röstade 6,75 procent på V. I Verians senaste opinionsmätning får partiet 7,7 procent av sympatierna.

Men något rödgrönt regeringsalternativ finns inte. Dadgostars självklara statsministerkandidat, Magdalena Andersson (S), anser det inte ens mödan värt att försöka samla oppositionen. Om det bara varit V och MP hade det kunnat gå, men för att bilda regering kommer Andersson att behöva även Centerns stöd, ett parti som i den ekonomiska politiken befinner sig längst ut till höger i svensk politik – med andra ord Vänsterpartiets motpol.

Och Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist har med all önskvärd tydlighet gjort klart att hon inte ser någon som helst poäng med att sitta ner med Dadgostar före valet för att diskutera ett eventuellt regeringssamarbete. Det hjälper inte hur mycket Dadgostar bönar och ber. Centern har sina röda linjer och vårdar dem ömt. I alla fall före valet.

Men Vänsterpartiet under Dadgostar har inga röda linjer alls i sakpolitiken. Allt kan diskuteras, allt kan förhandlas. Det har Dadgostar och hennes parhäst Ida Gabrielsson varit tydliga – rent av övertydliga – med.

Den enda röda linje Vänsterpartiets ledning drar upp handlar om regeringsfrågan. V kommer inte att stödja eller släppa fram en regering som partiet inte ingår i, slås det fast i förslaget till valplattform.

Detta är en av de frågor som antas leda till debatt när Vänsterpartiet i dag, fredag, samlas till kongress i Örebro. Kritiker menar att ultimativa krav är en oklok strategi; att det efter valet kan visa sig bättre att stödja en socialdemokratiskt ledd regering utan Vänsterpartiet än att fälla den; att det viktigaste är den politik en regering bedriver, inte att V får ministerposter.

Att dessa kritiker skulle vinna gehör för sin linje är dock osannolikt. För att uttrycka sig försiktigt.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartiet lever högt på den importerade antisemitismen

Även om Vänsterpartiet ser ut att gå mot ett bra val och till synes har ministerposter inom räckhåll är allt inte frid och fröjd i partiet. För många är den politiska linje Dadgostar och hennes närmaste krets dragit upp inte tillräckligt radikal. Att kommunismen sedan länge är borta ur både partinamn och partiprogram innebär inte att den och dess skugga, revolutionsromantiken, försvunnit.

Kriget i Gaza fick en i partiet djupt rotad antisemitism att bubbla upp till ytan och tvingade partiledningen att rensa friskt i leden. Inför utsikten att bli uteslutna valde ett par av partiets mest namnkunniga företrädare, Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, riksdagsledamöter och medlemmar av partistyrelsen, att lämna partiet och starta eget.

Det finns ingen plats för antisemitism i Vänsterpartiet, är det budskap partiledningen vill kommunicera till väljarna och sina tilltänkta regeringspartners. Det finns det visst, signalerar andra delar av V, som den tunga partiföreningen i Malmö. Vänsterpartiet i Malmö har konsekvent försvarat de lokala företrädare som uttryckt antisemitiska åsikter och kritiserat partiledningen.

Sprickan mellan partiföreningen i Malmö och partiledningen i Stockholm djupnade ytterligare när riksdagslistan för Skåne nyligen skulle fastställas. Malcolm Momodou Jallow från Malmö flyttades ner till icke-valbar plats, efter anklagelser om maktmissbruk och trakasserier. Själv säger han sig vara utsatt för en rasistiskt motiverad kupp. Jallow, partiets bostadspolitiska talesperson och ordförande i riksdagens civilutskott, lämnade partiet i protest.

Petningen av Jallow ledde i sin tur till att ordföranden i Vänsterpartiet Malmö, Tove Karnerud, beslöt att inte åka till partikongressen. Det är i alla fall det besked hon har gett. Stämningen i partiet är inte den bästa.

Att göra Vänsterpartiet regeringsfähigt och att hjälpligt hålla partiets mer radikala element i herrans tukt och förmaning har krävt hårda nypor från Dadgostars och den övriga partiledningens sida.

Skulle Dadgostar lyckas, väntar som sagt historieböckerna. Skulle valseger och ministerposter utebli lär istället det interna motståndet blossa upp och då är hennes återstående dagar som partiordförande lätt räknade.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartiets program ekar fortfarande av Marx