Sverigedemokraternas Richard Jomshof lämnar sin plats som ordförande i riksdagens justitieutskott. Detta efter att han polisanmälts för hets mot folkgrupp och kallats till förhör.

“Att jag tillfälligt väljer att kliva ned från ordförandeposten i justitieutskottet handlar om att jag inte vill att detta ska bli en fråga om mitt ordförandeskap, utan om själva kärnfrågan, det vill säga den hotade yttrandefriheten och rätten att peka på de problem jag lyfter ovan”, skriver Jomshof i ett inlägg på plattformen X.

Och problemen han syftar på är “massinvandringen, islam(iseringen) och det hot den utgör mot Sverige, det svenska folket, vår demokrati alla de värderingar den bygger på”.

Att Jomshof utreds av polisen beror på två satirteckningar han återpublicerade på X den 28 maj i år, se nedan.

Samma teckningar återpublicerades på fredagen av bland andra Jomshofs partikollega Mattias Karlsson.

“Den som tycker detta är rätt [att Jomshof utreds för hets mot folkgrupp] borde rimligen även tycka att tecknarna hos Jyllandsposten, tecknarna hos Charlie Hebdo, Lars Vilks mfl, samt de tidningar som återpublicerat deras alster, också borde ha åtalats och fängslats för tankebrott mot islamismen”, skriver Karlsson.

Nu är det inte riktigt så enkelt. Att publicera satirteckningar av islams profet Muhammed är möjligen ett angrepp på en religiös symbol, inte på en folkgrupp. Så tolkas lagen. I alla fall ännu så länge. Att bränna en koran är – om det inte ackompanjeras av hetsande yttranden eller andra försvårande omständigheter – inte hets mot folkgrupp. I alla fall ännu så länge. Att Rasmus Paludan i augusti åtalades för hets mot folkgrupp berodde dels på att han lagt bacon i och runt boken och därefter tänt eld på, sparkat och spottat på koranen, dels på uttalanden han gjorde i samband med detta.

Att den som hånar islam och Muhammed eller eldar en koran sedan många år gör det med livet som insats på grund av muslimska fanatiker som är redo att ta lagen i egna händer, är en annan sak.

Bestämmelsen om hets mot folkgrupp lyder som följer:

“Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.”

Bland de omständigheter rättsväsendet har att ta hänsyn till är om åsikten kunnat framföras på ett annat, inte kränkande eller åtminstone inte lika kränkande, sätt. Det kan man i princip alltid hävda.

I vilket sammanhang yttrandet görs, eller som här det sammanhang bilden publiceras i, spelar också roll. Om yttrandet är en del av en pågående politisk diskussion ges det ett högre skyddsvärde, det vill säga ribban för att det ska anses utgöra hets mot folkgrupp höjs. I det här fallet är det uppenbart att Jomshofs publicering av de båda teckningarna är just ett inlägg i en pågående politisk debatt.

Lagen om hets mot folkgrupp har skärpts och utvidgats i omgångar. ”Missaktning”, som lagen talar om, är ett lömskt gummibegrepp som lämpar sig väl för att sträckas ut och omfatta allt mer.

Att yttrandefriheten i Sverige liksom i övriga Europa är satt under hård press blir allt tydligare. Regeringen Kristersson överväger ändringar i ordningslagen som innebär att polisen ska kunna stoppa koranbränningar om dessa riskerar att hota Sveriges säkerhet. Socialdemokraterna har föreslagit en annan lösning: att koranbränning ska betraktas som hets mot folkgrupp eller möjligen förargelseväckande beteende.

Orsaken till att yttrandefriheten ses som ett allt större problem i politiska kretsar är ett ökat terrorhot på grund av de våldsbejakande islamister Jomshof och många med honom varnar för. Andra politiker kan förneka det, men verkligheten talar sitt tydliga språk. Vad som i grunden är blasfemilagstiftning är på väg tillbaka.

Samtidigt blir frågetecknen allt fler kring hur lagen tillämpas och vilka uttryck som av rättsväsendet bedöms som hetsande. För medan den som ristar in ett hakors i en bänk kan dömas för hets mot folkgrupp tycks det vara fritt fram att på gator och torg gå omkring med symboler som uttrycker stöd för den antisemitiska terrorgruppen Hamas.

Yttrandefriheten får inte bli en fråga om vilken grupp som har störst våldskapital och är mest villig att utnyttja det. Då har rättsstaten kapitulerat. Men många politiker tycks vara beredda att backa för våldsverkarna.