Skogkär: Idas Centervisa

Det sägs att oron växer i det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68. Oro över att Magdalena Andersson ska misslyckas med uppdraget att bilda regering. Farhågor som helt klart är befogade.

Budskapet från Vänsterpartiet är tydligt, omöjligt att missa eller missförstå: utan oss, ingen regering. Och budskapet från Centerpartiet, vars mandat är lika nödvändiga, är lika kategoriskt: ingen regering där Vänsterpartiet ingår. Så lät det före valet. Och så låter det nu, efter valet.

Denna konflikt inför öppen ridå i den rödgröna kaoskartellen vars medlemmar inte ens vill sitta i samma rum, långt mindre vid samma bord, hade varit ett rent nöje att skåda om det inte varit för det faktum att det är bra med en stabil regering. Men en sådan finns inte att uppbringa på Anderssons planhalva.

I ett i raden av irriterade och sarkastiska inlägg på X går Ida Gabrielsson, partiets vice ordförande och utnämnd till partiledaren Dadgostars “attackhund”, tillrätta med Centerpartiet så det sjunger om det.

“Vi kan inte släpa runt på ett parti som inte kan bestämma sig för vilket ben dom ska stå på i val efter val”, skriver Gabrielsson.

Vänsterpartiet har ett kongressbeslut på att inte släppa fram någon regering där partiet inte ingår. Det finns ingen anledning att tro annat än att det Gabrielsson säger är allvarligt menat. Oåterkalleligt.

Centern sitter i en rävsax, inmålad i ett hörn, som partiet inte kan ta sig ur med mindre än att bryta ett av sina heliga, oåterkalleliga löften: antingen genom att släppa fram en regering där Vänsterpartiet ingår eller genom att krypa till korset och släppa fram Ulf Kristersson (M) – som lär behöva stöd i någon form av Sverigedemokraterna för att bilda regering. Centern är vågmästare i den nyvalda riksdagen och kan bestämma om Andersson eller Kristersson ska bli statsminister – men vägrar att utnyttja den positionen eftersom inget av alternativen duger.

Läs även: Skogkär: Centern är ett parti med dödslängtan

Det är lätt att förstå Gabrielssons frustration. Centern lider av storhetsvansinne. Det har partiet gjort sedan Annie Lööfs dagar. Centern har under två mandatperioder försökt bestämma vem som ska ta vem i den politiska dansen, yrat om en mittenregering som ingen annan vill ha, senast om en koalition S, C, KD och MP. Och har på köpet gjort sig till panelhöna.

Redan före valet försäkrade Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist att hon väljer nyval framför att släppa in Vänsterpartiet i en regering, för Centern har lovat sina väljare att det inte blir någon vänstersväng.

“Jag har ett tydligt löfte till svenska folket. Om jag får bli landets statsminister så kommer jag aldrig låta mig styras av extrema krafter”, förklarade Andersson ett par dagar före valet. Därmed borde det vara uteslutet att ge Vänsterpartiet någon form av inflytande över regeringspolitiken. Det är det förstås inte. För Socialdemokraterna är regeringsmakten viktigare än principerna.

Centern står däremot fast vid att hålla “ytterkanterna” i svensk politik borta från regeringsmakten. På så sätt är partiets hållning till Vänsterpartiet den enda rimliga, hur orimlig den annars än kan verka.

Dadgostars nysskommunister är ett parti som sjuder av antisemitism och terroromantik, och har av den anledningen tvingats utesluta förtroendevalda på löpande band. Nu är partiet dessutom intrasslat i flera fall av misstänkt valfusk. Så nej, Vänsterpartiet hör inte hemma i en svensk regering. Partiet är inte regeringsdugligt.

Den gångna mandatperioden ynglade Vänsterpartiet av sig inte mindre än tre politiska vildar på grund av interna konflikter: Lorena Delgado Varas, Malcolm Momodou Jallow och Daniel Riazat. I den nyvalda riksdagsgruppen finns redan åtminstone en som kan sägas ha klar avhopparpotential, kryssraketen Mohamed Abdukardir Ali från Borlänge, som hann ta “time-out” innan den nyvalda riksdagen ens samlats en första gång.

Med bara tre mandat till godo och än så länge utan ett fungerande kvittningssystem, blir varje votering ett äventyr. Tre ledamöter som inte vill, eller missar att trycka på rätt knapp, kan fälla varje budget, varje proposition en Andersson-regering lägger fram.

Magdalena Anderssons svar när hon före valet fick frågor hur hon skulle få ihop en regering om hon blev beroende av både Centern och Vänsterpartiet – vilket allt pekade på – var ungefär: Det ordnar sig för Socialdemokraterna lyckas alltid få ihop en regering. De väljare som lät sig övertygas av dessa lättsamma löften har all anledning att känna sig bedragna.

“Vi ska ta Sverige i en ny riktning”, lovade en karsk Andersson i sitt segertal på valnatten. Hittills har hon bara trampat runt i cirklar.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartiets program ekar fortfarande av Marx