Ett bra sätt att minska ungdomsbrottsligheten är kanske att stänga fler fritidsgårdar.

Klagomål om att “vi har ju ingen lokal” besvaras således bäst med ett “det ska ni vara väldigt tacksamma för”.

Dessa möjligen hädiska tankar infinner sig vid läsningen av en ny studie från Malmö universitet som visar att olika typer av ungdomsbrottslighet i princip har halverats de senaste två decennierna.

“Det har skett förändringar i ungdomarnas aktivitetsvanor. De är ute mindre på kvällarna, de dricker mindre alkohol. De tillbringar mindre tid i riskfyllda miljöer. Och vi ser ett starkt samband mellan förändringar i aktivitet och minskad brottslighet”, sammanfattar professor Robert Svensson för Ekot.

Föräldrar må sucka och slita sitt hår, men att telningarna sitter ensamma hemma framför datorn kan vara den bästa garantin för att de inte hamnar i dåligt sällskap.

Är de ute på stan och hänger med kompisarna, utan något särskilt för sig, bör däremot alla varningsklockor ringa.

Malmöforskarnas slutsatser bygger på ungdomarnas egna uppgifter om sin brottslighet och sina vanor, lämnade i åtta enkäter till landets niondeklassare mellan åren 1999 och 2017.

Tidsmässigt sammanfaller detta tämligen väl med en period då det enligt många genomfördes en social nedrustning i Sverige, med bland annat stängda fritidsgårdar som följd.

År 2007 rapporterade Ekot tidstypiskt om polisens oro för att stängda ungdomsgårdar skulle leda till mer ungdomsvåld.

Då hade sedan början av 1990-talet omkring 200 fritidsgårdar runt om i landet lagts ner. Mot denna bakgrund kritiserade Stockholms dåvarande länspolismästare, Carin Götblad, Stockholms stads beslut att minska anslaget till ungdomsgårdar med 9 miljoner kronor påföljande år:

“Jag tycker att det är olyckligt, för jag såg konsekvenserna då på 90-talet. Det är inte i första hand fler poliser som behövs alltid. Många gånger kan ett par fritidsledare eller ett par fältassistenter betyda mycket mer”, sade Götblad.

Läs även: ”Föräldrar är ofta aningslösa”

Tidstypisk är också den antologi, Mötesplatser för unga, som Ungdomsstyrelsen, numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, gav ut år 2008.

Följande passus är hämtad ur inledningen:

“Satsningar på fritidsgårdar och mötesplatser har genom historien ofta setts som verktyg för att fånga in marginaliserade och socialt utsatta ungdomar. Därmed har fritidsgårdarnas verksamhet rättfärdigats och fått en socialpreventiv funktion i samhällets ögon.”

De olika bidragen till antologin bär rubriker som “Fritidsledaren är viktigast av allt”, “Platserna som lär för livet” och“Med lots in i vuxenvärlden”.

Tron på fritidsgårdarnas välsignelsebringande effekter har förblivit stark. Så här formulerar Socialdemokraterna sin politik för att stärka civilsamhället:

“Ungas fritid, däribland verksamheten vid fritidsgårdar, är en viktig arena för att skapa mötesplatser och möjligheter till etablering i samhällslivet.”

I regeringens långsiktiga strategi för att minska och motverka segregation framhålls likaså hur viktigt det är med välfungerande öppen fritidsverksamhet, som fritidsgårdar och ungdomens hus, för barn och unga i ”områden med socioekonomiska utmaningar”.

Dessvärre har fritidsgården mer än en gång visat sig vara just det slags “riskfyllda miljö” som Malmöforskarna talar om.

Enligt en rapport från Stockholmspolisens underrättelseenhet 2019 används fritidsgårdar som mötesplats och rekryteringsbas av kriminella gäng:

“Inte sällan förvaras och säljs narkotika inne på fritidsgårdarna, alternativt i nära anslutning till lokalerna”.

Samma år skrev Expressen om hur ungdomsgårdar i Stockholms utsatta förorter infiltrerats av kriminella nätverk.

Föreställningen att fler fritidsgårdar skulle minska kriminaliteten är felaktig, konstaterade kriminologerna Jerzy Sarnecki och Helena du Rées i en artikel i nättidskriften Kvartal förra året.

Och det är ingen ny kunskap.

En utredning från mitten av 1970-talet om Stockholms fritidsgårdar visade att ungdomar som ofta besökte fritidsgårdar var mer kriminella än andra, inte mindre.

“I stället för att förebygga brottslighet, genom att erbjuda en strukturerad och långsiktigt engagerande verksamhet, riskerade fritidsgårdarna att fungera som en kravlös samlingsplats för ungdomskriminella och kunde i sämsta fall öka ungdomsbrottsligheten”, konstaterar Sarnecki och du Rées.

Den som aldrig hängt på fritidsgård under uppväxten kan ha anledning att tacka sin lyckliga stjärna.

Och landets kommuner kan ha anledning att fundera över om just fritidsgårdar är en särskilt klok investering i ungdomars framtid.

Läs även: Störst risk för fortsatt brottslighet bland pojkar som rånar