Det går fort i hockey. Då och då går det nästan lika fort i politiken. På fredagen stod Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på samma scen, berömde varandra, och förklarade att de nu är redo att sitta i regering tillsammans.
När fan blir gammal blir han religiös. När Liberalerna står inför utplåning kommer de på att det nog ändå går att sitta i samma regering som Sverigedemokraterna. På dagen ett halvår från att med säkerhet åka ur riksdagen kickar självbevarelsedriften in.
Liberalpartisterna har fram till nu varit för fina för att sitta i samma regering som SD, men inte för fina för att sitta på de ministertaburetter Sverigedemokraterna ställt fram åt dem.
I opinionsmätningarna har stödet för Liberalerna pendlat runt 2 procent i flera års tid. Ofta strax över, ibland strax under. Men viktigast: det vill aldrig lyfta. Insikten fick partiledaren Simona Mohamsson att ställa sina partikamrater inför ett ultimatum: antingen tas den röda linjen mot SD bort eller så får ni leta upp en ny ordförande.
För som det heter på engelska: beggars can’t be choosers – den som inte har något val får vara nöjd med vad den kan få.
Mohamsson och Åkesson gav samma förklaring till att deras partier nu tar detta steg. Det görs för att det är bra för landet, för att Sverige ska kunna få en stabil regering även efter höstens val, för att L och SD tar ansvar och sätter sakpolitiken främst.
“Liberalerna är partiet som kavlar upp armarna och ser till att jobbet blir gjort medan andra står med armarna i kors”, sade Mohamsson på pressträffen. Det lät onekligen som en pik till Centerns Elisabeth Thand Ringqvist.
Liberalerna släpper in Sverigedemokraterna i regeringen och får i gengäld SD:s stöd eller åtminstone acceptans för en rad liberala hjärtefrågor som förstatligande av skolan, folkomröstning om euron, armlängds avstånd till kultur och public service, en generösare migrationspolitik och en hel del annat. Djävulen ligger som alltid i detaljerna men det ramverk som presenterades igår, kallat Sverigelöftet, liknade onekligen en välfylld påse liberalt lördagsgodis. Och den framgången lär L-ledaren behöva.
Ty i partiet bubblar missnöjet. Som alltid. Malin Sjöberg Högrell, ordförande i Liberala kvinnor, förutspår att partiet nu kommer att implodera. Jan “Gängens värsta fiende” Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholms stad och ledamot i Liberalernas partistyrelse, säger sig vara chockad.
Beslutet kommer med stor säkerhet att leda till nya avhopp på alla nivåer: riksdagen, regionerna och kommunerna. Den punkt då Liberalerna är så litet att det inte längre kan dela sig, är fortfarande en bit bort.
Visar det sig att L:s väljarkår är lika splittrad som medlemskåren och partiföreträdarna är, lär inget hjälpa. Jan jönssoniterna kommer att gå till S, C eller möjligen MP. En del borgerligt sinnade väljare som gett upp hoppet om att L ska ro detta iland kommer att fly till M. Stödet för Liberalerna är i dag så lågt att en stödröst mycket väl kan vara en bortkastad röst. Endast ett snabbt och varaktigt opinionslyft de närmaste månaderna kan ge Mohamsson och Liberalerna den medvind partiet så desperat behöver för att ta sig över fyraprocentsspärren till riksdagen.
Läs även: Skogkär: Liberalerna vet ingen var man har
Tidöpartierna ligger dåligt till i opinionen. De rödgröna tycks ha en stabil ledning. Men nu kan det blågula laget gå in i valrörelsen helt enigt, utan några som helst oklarheter om vilka partier som ska ingå i en eventuell regering Kristersson 2.0.
Högersidan är enig. Laguppställningen klar. Annat är det på vänsterkanten. Där är den rödgröna röran total. Hur en regering ledd av Magdalena Andersson skulle kunna se ut står skrivet i stjärnorna. Andersson riskerar att bli beroende av två partier, C och V, som i den ekonomiska politiken – och i en hel del andra frågor – har diametralt motsatta åsikter. Inte undra på att ledande socialdemokrater denna fredag gråter krokodiltårar över att det fina, goda partiet Liberalerna nu fullt ut ger sig i lag med hin håle, det vill säga Jimmie Åkesson och SD. Det hade Bengt Westerberg, Maria Leissner eller någon av det gamla gardets ståndaktiga socialliberala tennsoldater aldrig fått för sig.
Det värsta som kan hända är att Liberalerna trots allt lyckas skrapa ihop 3,9 procent. Inte tillräckligt för att klara sig kvar, men mer än tillräckligt för att undanröja alla möjligheter för en fortsatt blågul regering.
Det är bara att hoppas att tillräckligt många väljare belönar ett parti som till sist bestämmer sig för att sätta pragmatism och sakpolitik i främsta rummet – även om det satt långt, långt inne.
