En dokumentär, föreställer sig kanske de flesta, är en skildring av ett utsnitt ur verkligheten, av något som hänt. Till skillnad då från fiktionen, som är något väsensskilt, en produkt av fantasin. Medan fiktionen inte gör några sanningsanspråk utger sig dokumentären för att vara just sann. Verklig. Autentisk. På dokumentären finns därför en sanningsförväntan och ett sanningskrav.

Dokumentären Barnen som skjuts i Gaza – läkarnas berättelser av Viola Gad och Love Lyssarides från P3 Nyheter, gör anspråk på att vara en skildring ur verkligheten. Dokumentär och därför sann. Autentisk.

Men är den det? Avslöjar Gad och Lyssarides vad de påstår sig avslöja, nämligen att den israeliska försvarsmakten bedriver vad som närmast kan liknas vid nöjesjakt på små, palestinska barn? Eller har Sveriges Radio här publicerat en modern variant av den medeltida antisemitiska blodsanklagelsen?

Dokumentären från P3 Nyheter har en röd tråd, en dramatisk berättelse i berättelsen, om den lille pojken Mustafa som bara nio dagar gammal träffas av en kula som passerar genom hans bakhuvud. Det sker medan hans mamma ammar honom. Mamman ser den lille pojkens vita kläder bli helt röda, och förstår inte vad som händer. “Hon ser hur delar av Mustafas hjärna faller ut i hennes händer”, enligt Viola Gad.

Som genom ett under överlever Mustafa och han evakueras så småningom till Italien för specialistvård.

Mustafas öde är den röda tråden. Den som ska skapa identifikation hos lyssnarna. Men den stora berättelsen vävs av utsagor från läkare och annan vårdpersonal som arbetat i Gaza under kriget.

“Mustafas berättelse var lite startskottet för oss i det här arbetet. Vi bestämde oss för att försöka gå ett steg djupare i det här, för att se om det har hänt förut i Gaza. Vi började ringa.”

Lyssarides och Gad ringer upp 50 läkare och annan vårdpersonal som arbetat i Gaza, “en särskild grupp människor, människor som faktiskt har varit på plats i Gaza, som kan berätta vad dom har sett med egna ögon.”

Till var och en ställde de samma exakta fråga: Har du under tiden i Gaza sett barn som blivit skjutna i huvudet? Av de 50 som SR talar med svarar 35 ja.

Lyssarides säger att de alla blev “lite ställda av hur svaren lät”. Denna förvåning är – förvånande. Liknande uppgifter har cirkulerat under lång tid, åtminstone sedan våren 2024. De har uppmärksammats av New York Times, av brittiska BBC, av nederländska De Volkskrant och The Guardian, för att ta några exempel. Gemensamt är att dessa uppgifter till stor del stammar från just internationell sjukvårdspersonal som arbetat i Gaza. Det vore därför ytterst märkligt om inte Gad och Lyssarides från början visste vilka svar de skulle få. Det var en specifik fråga som ställdes, avsedd att ge ett specifikt svar och utlösa en specifik reaktion hos lyssnarna.

Det finns rader av andra frågor som hade varit intressanta att ställa till sjukvårdspersonal som befunnit sig i Gaza under kriget. Utnyttjade Hamas sjukhusen i Gaza för militära ändamål? Stal Hamas nödhjälp? Sådana frågor ställs aldrig. Detta var inte någon förutsättningslös journalistisk research.

Läs även: Skogkär: Journalistuppropet mot Israel blev ett präktigt självmål

Dramaturgi är konsten att bygga upp en berättelse så att den engagerar publiken. Skapar känslor. Det finns olika dramaturgiska modeller men alla syftar till att ge struktur, spänning och en röd tråd som väcker och håller kvar publikens intresse för berättelsen. Det journalistiska reportaget, dokumentärfilmen och radiodokumentären är alla berättelser; historier byggda med hjälp av berättartekniska grepp, konstruerade i enlighet med en viss dramaturgi.

Nedan följer ett antal citat av Gad och Lyssarides ur dokumentären som illustrerar detta.

“Internationella sjukvårdsarbetare i Gaza larmar om något som är mycket ovanligt även i de blodigaste krigen.”

“P3 Nyheter har samlat in vittnesmål från 50 utländska läkare och sjuksköterskor som har varit på uppdrag i Gaza sedan oktober 2023. Vittnesmål om att barn skjuts i huvudet av den israeliska militären.”

“Det kändes bara på något sätt så overkligt sjukt att en nio dagar gammal bebis skulle skjutas i huvudet på det här sättet. Alltså skjutas i huvudet. Nio dagar gammal.”

“Men nu har det gått två år och det är här det blir svårt att få ihop det. För hur hänger det som händer i Gaza nu ihop med de här två krigsmålen [att bekämpa Hamas och befria gisslan]? Ta Mustafa som exempel, hans öde, det som hände honom. Hur kan det gå så långt i ett krig som börjar med såna här mål att barn sedan skjuts i huvudet?”

“Det här är en kategori fall som vi har hört många väldigt olika men snarlika versioner av. Alltså en familj är ute och går och så plötsligt bara smäller det till och så faller barnet ihop och ingen hinner se varifrån skottet kommer.”

“Sedan finns det också en stor mängd fall som aldrig blir uppklarade. Som bara händer som vi får berättat för oss utan att någon riktigt vet. Barnet kanske redan är dött när det kommer in till sjukhuset och så finns det inga vittnen som kan ge någon bild av vad som kan ha hänt.”

“Flera läkare säger också att det förmodligen är många fler barn som skjutits i huvudet än vad dom har sett, för många hamnar inte ens på sjukhusen. Dom begravs eller åker direkt till bårhuset.”

Inget av citaten ovan finns med av en slump. De är utvalda för att styra berättelsen i önskad riktning – och för att leda in lyssnarnas tankar i avsedda spår:
Att det som händer i Gaza är något närmast unikt, något som ligger utanför det normala till och med i något så onormalt som krig. Att kriget i Gaza inte är som andra krig, och att det beror på att Israel inte är som andra krigförande stater, utan grymmare, hänsynslösare, utan spärrar. Och att allt det fruktansvärda som beskrivs i dokumentären förmodligen bara är toppen av ett isberg.

Inget av detta beläggs i dokumentären. Istället skapas en illusion av att detta är sant. Gad och Lyssarides räknar med att det finns en tacksam och mottaglig publik som vill tro på en sådan berättelse. Och de räknar i så fall inte fel. Det har de gångna två årens explosion av antisemitism över hela västvärlden tydligt visat.

Att tusentals barn skadats och dödats i Gaza efter att Hamas utlöste kriget genom sitt terrorangrepp den 7 oktober 2023 råder det ingen tvekan om. Att kriget inneburit ett enormt lidande för civilbefolkningen är ställt bortom varje rimligt tvivel. Men det gör inte sanningen irrelevant.

I Public servicehandboken från Sveriges Radio framhålls vikten av källkritik. Medarbetarna uppmanas att vara vaksamma inför påverkansförsök från utomstående aktörer.

“Innan vi publicerar information från externa källor ska vi värdera innehållet utifrån möjligheten att det finns ett syfte att påverka journalistiken.”

I dokumentären presenteras de intervjuade läkarna på följande sätt: “Flera av dem känner starkt och är politiskt engagerade i Israel-Palestinafrågan.” De är med andra ord palestinaaktivister. Men det sägs aldrig rakt ut.

Trots uppgiftslämnarnas uttalade starka politiska engagemang finns inget som tyder på att deras utsagor hanterats med ett källkritiskt förhållningssätt. De få uppföljande frågor som ställs är bekräftande. Inte utforskande, definitivt inte ifrågasättande.

Om sjukvårdspersonalen som intervjuats haft för avsikt att skapa opinion mot Israel och för den palestinska saken – högst sannolikt – är det en avsikt som ser ut att delas av dem som gjort dokumentären. De intervjuades berättelser ifrågasätts inte. De beskrivs återkommande som ögonvittnen. De är “människor som faktiskt har varit på plats i Gaza och kan berätta vad de har sett med egna ögon”. Och vad de ska ha bevittnat upprepas dokumentären igenom: hur barn i Gaza skjuts i huvudet av israelisk militär.

Att samma påståenden återkommer, att samma berättelse upprepas, skulle kunna vara ett tecken på att det hänt. Eller så är det ett tecken på att det pågår en propagandakampanj.

Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza

Ordet ögonvittne är självförklarande. Det är en person som ser något med egna ögon. Men inte en enda av de intervjuade gör gällande att den med egna ögon sett barn skjutas i huvudet av israelisk militär. De har sett skottskadade barn komma in till sjukhusen. De återger vad andra ska ha berättat för dem om hur skottskadorna uppkommit. Det är andrahandsuppgifter. I bästa fall.

“I många fall går det inte att säga att det är så”, alltså att barnen blivit skjutna av israeliska soldater, “eftersom läkarna inte såg när det hände”, medger Lyssarides.

Nej. Inte ”i många fall”. Inte i något fall. Eftersom, återigen, ingen av de intervjuade som hörs i dokumentären påstår att de med egna ögon sett barn skjutas.

Det finns en möjlighet att barnen, i “något av fallen”, skjutits av Hamas eller andra terrorgrupper i Gaza, fortsätter Lyssarides. Detta är en liten brasklapp som smusslas in i den stora berättelsen för att statsradion ska hålla ryggen fri.

Den mest sannolika förklaringen till att så många barn mist livet i Gaza är inte att israeliska soldater med berått mod prickskjuter mot dem. Den mest sannolika förklaringen är betydligt banalare: att en så stor del av befolkningen – nämare hälften – är under 18 år, samt stridernas natur. Det är ett krig på en liten, tätbefolkad yta, i stadsmiljö där Hamas kombattanter uppträder som civila, rör sig bland civila, angriper den israeliska armén från civila byggnader, där civila ständigt hamnar i korseld. Det är omständigheter som gjorda för att ett stort antal oskyldiga ska dödas. Hamas strategi är att civila palestinier, helst kvinnor och barn, ska dödas. Hamas skulle mycket väl kunna döda barn i Gaza enbart för att sedan kunna lägga skulden på Israel. Hamas kan inte vinna på slagfältet, men Hamas kan vinna propagandakriget – med hjälp av exempelvis dokumentärer där Israel och israeler målas ut som sadistiska barnamördare.

Det räcker inte att Israel har dödat tusentals barn under kriget. Barnen, åtminstone en stor del av dem, måste ha dödats på det mest utstuderade, grymmaste tänkbara sätt. Detta för propagandaeffektens skull. Detta för att få hatet att växa.

Det finns ett antal frågor som dokumentären inte ens försöker ge svar på – antagligen för att syftet med övningen inte är att klarlägga vad som faktiskt hänt utan att bygga upp en berättelse i enlighet med vad Gad och Lyssarides föreställer sig har hänt. Ingenting sätts in i en kontext. Hur många barn rör det sig om? Hur många i förhållande till det totala antalet dödade barn? Vilka åldrar? Barn i övre tonåren kan mycket väl ha stridit för någon av Gazas alla väpnade grupper. Det görs kategoriska påsåenden, som att detta är något ”mycket ovanligt även i de blodigaste krigen” utan ens ett försök att leda det i bevis.

I dokumentären understryks att det är en klar majoritet av de intervjuade som sett barn med skottskador i huvudet, 35 av 50. Flera av de intervjuade ska till och med dagligen ha sett barn med sådana skador. Det övergripande intrycket som ges är att det varit vanligt förekommande. Men hur kan det i så fall komma sig att nästan en tredjedel av den vårdpersonal SR varit i kontakt med och som arbetat i Gaza inte har sett barn med skottskador i huvudet?

Ännu mindre görs det någon ansats i dokumentären att närma sig frågan vilket syftet skulle vara med att skjuta prick på palestinska småbarn. I förbifarten framförs påståenden om att små barn skjuts med ett enda dödande skott i huvudet medan föräldrarna bär dem i famnen. Som för att riktigt visa hur vidrigt och perverst Israel agerar. Men är det sant? Finns några belägg för detta eller är allt bara rykten? Det spelar för P3 Dokumentär ingen roll. Inget påstående som rör Israel, hur chockerande och osannolikt det än framstår, tycks vara så bisarrt att svensk public service inte skulle kunna sprida det som om det var sanning eller åtminstone sannolikt.

Vad har Israel att vinna på att deras soldater medvetet skjuter prick på små barn? För de flesta, de flesta som inte låtit sig hjärntvättats av propalestinsk propaganda i public service och på andra håll, framstår det sannolikt som obegripligt. Irrationellt. Galet. Eller ren ondska. Frågan om motiv lämnas som så mycket annat åt lyssnarens skenande fantasi. Och i vilken riktning dessa fantasier skenar – längs den bana som snitslats av Gad och Lyssarides – kan utläsas av kommentarerna till dokumentären på Lyssarides Instagramkonto. Hur människor som redan uppfattar israeler – eller judar – som blodtörstiga, ondskefulla och samvetslösa väljer att fylla i luckorna i programmet blir här tydligt.

Läs även: Skogkär: Gazas befolkning är UNRWA:s mänskliga sköld

Har Gad och Lyssarides reflekterat över att deras dokumentär har gemensamma drag med uråldriga antisemitiska myter om juden som barnamördare? Som att judar använder blod från kristna barn i religiösa ritualer. Eller mördar palestinier för att stjäla deras organ. En myt som genom århundradena återkommit i otaliga varianter.

Den som följt public service och inte minst Sveriges Radios rapportering om kriget kan inte gärna ha undgått att notera det fokus som lagts på hur enskilda barn i Gaza har drabbats. Det är förstås en fråga som förtjänar uppmärksamhet och som är lätt att motivera journalistiskt. Men det är också ett fokus som riskerar att väcka den latenta antisemitismen och ge bränsle åt det öppna judehatet. Kanske förstår Gad Och Lyssarides inte vilka reaktioner deras dokumentär riskerar att utlösa. Eller så förstår de mycket väl.

Läs även: Skogkär: Kriget i Gaza saknar motstycke