Etablerade partier trillar inte ur riksdagen. Det är en gammal sanning i svensk politik. Liberalerna kan bli partiet som bryter med denna tradition.
Partiordföranden Johan Pehrsson hävdar med dårens envishet att Liberalerna behövs mer än någonsin. Vad skulle han annars säga? Det är dock en uppfattning som delas av allt färre väljare.
Partiet balanserar inte längre på riksdagsspärren, Liberalerna ligger stadigt förankrat under den – med god marginal. I Verians aprilmätning fick L 2,8 procent. I Novus senaste väljarbarometer hamnar Pehrsons parti på 2,5 procent. Häromdagen kom ytterligare en kalldusch: i en mätning från DN/Ipsos stannar Liberalernas stöd – avrundat – vid 2 procent. Det innebär att i stort sett varannan väljare övergett partiet sedan valet 2022.
Den högst potenta partisymbolen framstår för var dag som går alltmer som en ironisk blinkning.
“Utan Liberalerna skulle vi inte se den omsvängning vi ser i svensk politik inom skola och trygghet”, sade nytillträdda partisekreteraren Simona Mohamsson i en kommentar till den senaste opinionsmässiga örfilen.
Det är nog få utanför den liberalpartistiska inre kretsen som noterat den omsvängningen. För det kan väl inte vara de senaste dagarnas avslöjanden om hur gängkriminaliteten breder ut sig på landets skolor som Mohamsson syftar på?
De senaste decennierna har utbildning respektive integration varit de två politikområden där Liberalerna av någon närmast outgrundlig anledning känt sig särskilt kallade att axla det politiska ansvaret. Under åren med borgerliga regeringar har partiet prenumererat på ministerportföljerna som innehåller utbildning respektive integration.
Det har satt sina spår. Och då inte i någon positiv mening. Reformtakten har varit hög. Men ofta har reformerna handlat om att åtgärda problem tidigare liberalpartistiska hugskott skapat.
Inför partiets riksmöte i slutet av mars konstaterade Pehrson att “Sverige dras isär, med allt färre gemensamma värderingar och allt fler parallella världar.” Pehrson fortsatte i självkritisk anda med att beklaga sig över att den svenska skolan “inte lyfter dem som behöver skolan mest” och att valfrihet “inte är mycket värt om det inte finns studiero, ordentliga läromedel och fokus på kunskap”. I praktiken är detta inget annat än ett underkännande av den politik Liberalerna drivit inom dessa två områden.
Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins
Det blir allt svårare att veta vad Liberalerna har att tillföra svensk politik. Och liberalpartisterna själva verkar heller inte riktigt veta. Hur mycket Liberalerna än krymper förblir partiet kluvet. Ena sidan ser sig som en naturlig del av ett borgerligt block. Den andra falangen trivs bäst i rödgrönt sällskap. Det är ett parti där en stor minoritet aktiva medlemmar fortfarande efter fyra år vägrar att acceptera det politiska vägval som ledde till att Liberalerna satte sig i en regering stödd av Sverigedemokraterna. Att bana väg för en regering där det av antisemitism genomsyrade Vänsterpartiet ingår tycks dessa liberalpartister dock inte se som något problem.
För Liberalerna fattas i dagsläget omkring 150 000 väljare om partiet ska klara sig kvar i riksdagen. Men samtliga Tidöpartier har det motigt i opinionen. Även Kristdemokraterna ligger allt som oftast under riksdagsspärren. Var ska stödröster som räcker för att säkra en fortsatt riksdagsplats för båda dessa partier hämtas? De flesta blickar riktas av naturliga skäl mot Moderaterna. För moderata väljare lär KD komma i första rummet, inte det opålitliga Liberalerna som ärligt talat ingen vet var man har efter nästa val.
Om nuvarande opinionsläge står sig fram till valdagen blir det krassa konstaterandet att en röst på Liberalerna är en bortkastad röst. Eller värre än så. Varje röst på ett parti som med största sannolikhet kommer att åka ur riksdagen är en röst som ökar Magdalena Anderssons (S) möjligheter att bli statsminister på nytt. Och det i en regering där Miljöpartiet och Vänsterpartiet håller i taktpinnen.
