Statistiken över det dödliga skjutvapenvåldet tyder på att ett välkommet trendbrott kan vara på väg. Och i vanlig ordning vill Socialdemokraterna ta åt sig äran. På samma sätt som partiet alltid försöker ta åt sig äran för det som går i rätt riktning, medan det som går käpprätt åt skogen alltid är någon annans fel – eller på sin höjd allas ansvar.
Under det gångna året avled 41 personer efter totalt 256 skjutningar runt om i landet. Det är en kraftig nedgång jämfört med tidigare år. 2023 dödades 54 personer i 341 skjutningar och året dessförinnan 64 personer i totalt 365 skjutningar. Sett till antalet skadade rör det sig nästan om en halvering från 2023 till 2024.
Kanske är det en verklig och efterlängtad vändning på gång. Men Sverige ligger fortfarande kvar på en för jämförbara länder extremt hög nivå vad gäller dödligt skjutvapenvåld.
Den tidigare justitieministern Morgan Johansson (S) var inte oväntat snabb att framhålla sitt partis insatser som en förklaring till detta – möjliga – trendbrott.
“Vi skärpte till exempel över 80 straff, inrättade två nya polishögskolor och utökade kameraövervakning och hemlig avlyssning”, påpekade Johansson och framhöll särskilt att straffen för grovt vapenbrott skärptes 2018.
När framgången kommer är det alltid många som slåss om faderskapet. Misslyckandet är däremot ett föräldralöst barn som ingen vill kännas vid. Så är det inte minst i politiken.
Dessvärre för Johansson skymtar inte någon Morgan-effekt i statistiken över skjutningar de följande åren. Tvärtom. Den negativa utvecklingen fortsatte 2019 till 2023. En förklaring kan vara att de rödgröna regeringarnas reformer i många fall var halvmesyrer. En av den nytillträdda regeringen Kristerssons första åtgärder blev också att under 2023 driva igenom en rad straffskärpningar. Bland annat höjdes straffet för just grovt vapenbrott ytterligare – från fängelse i 2–5 år till fängelse i 4–7 år.
Hur gärna han än vill kan Johansson inte komma runt det faktum att det var under hans egen tid som justitieminister och med socialdemokratiskt ledda regeringar som Sverige nådde Europatoppen i skjutvapenvåld. Det var under den tid då Johansson bar det yttersta politiska ansvaret för brottsbekämpningen som gängvåldet exploderade och på allvar började plåga och prägla landet.
Kan någon dra sig till minnes att Johansson eller något annat statsråd i regeringarna Löfven (S) eller Andersson (S) utan krumbukter tog på sig ansvaret för detta? Efter en dödsskjutning i Kalmar sommaren 2022 kallade Magdalena Andersson utvecklingen för “ett misslyckande för hela samhället”.
Så kan Socialdemokratisk strategi för dummies sammanfattas: Alltid ta åt sig äran så fort utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll, aldrig ta på sig ansvaret när utvecklingen går i fel riktning.
Läs även: Skogkär: Skamlösa socialdemokraters sällskap
Ett annat exempel på denna strategi är hur partiets ekonomiskpolitiske talesperson Mikael Damberg nyligen anklagade regeringen – eller “SD-regeringen” som det alltid heter när Socialdemokraterna är ute och vevar – för att låta “vanligt folk betala priset för deras misslyckade ekonomiska politik”. Damberg pekade specifikt på hur matpriserna ökat med över 25 procent under “kostnadskrisen.”
Men Statistiska Centralbyråns diagram över inflationsutvecklingen visar att det var under den period då Damberg själv var finansminister som prisökningarna sköt i höjden. Inflationstakten skenade med start 2021 för att nå sin kulmen mot slutet av 2022. Efter regeringsskiftet har inflationstakten däremot avtagit. Under november i år var den tillbaka på samma nivå som före kostnadskrisen.
När inflationstakten i maj 2022 var uppe i 7,2 procent – främst som en följd av stigande livsmedelspriser – berodde det enligt dåvarande finansministern Damberg på “omvärldshändelser” som energiprisökningar och utbudsstörningar kopplade till pandemin och världshandeln.
Att Sverige påverkas av omvälvande händelser i vår omvärld är ofrånkomligt och många gånger svårt för en svensk regering att göra något åt. Men det kan inte bara gälla när det är Socialdemokraterna som har regeringsmakten.
När argumenten börjar tryta på allvar är Socialdemokraternas sista tillflykt – och undanflykt – att två sina händer och skylla på att riksdagen sedan valet 2006 haft en högermajoritet. Så förklarar S hur det kan komma sig att “skyddsnäten försvagats, privatiseringar och marknadskrafter klivit fram och samhället dragit sig tillbaka” – partilojalisternas egen beskrivning – samtidigt som de själva haft regeringsmakten.
Men ingen tvingade Socialdemokraterna att regera i minoritet och att göra det genom besynnerliga för att inte säga demokratiskt tvivelaktiga uppgörelser som Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet. Men för S är makten det överordnade målet. Vad makten används till är sekundärt. Om en förutsättning för att ta eller behålla makten är att genomföra en politik som går stick i stäv med det egna programmet – till exempel att ta bort värnskatten för att försäkra sig om Liberalernas stöd – så må det vara hänt.
Att alltid ta åt sig äran och aldrig medge sina misstag är inte unikt för Socialdemokraterna. Men det finns inget parti som på samma sätt satt detta i system – och så ofta kommit undan med det.
Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna sätter sitt hopp till den stora lögnen
