Sju offer. Tre av dem med livshotande skador. Offren nerhuggna på fem olika platser inom ett litet område i centrala Vetlanda. Gärningsmannen gripen, skjuten i benet av polis som kom till platsen 18 minuter efter första larmsamtalet. Brottsrubriceringen är försök till mord, men ”detaljer i utredningen” gör att polisen undersöker ifall det kan vara ett terroristbrott. Gärningsmannen var känd av polis, efter ringa brott.

Utifrån den informationen är det svårt att dra några slutsatser. Hur rädd ska man vara? Kommer det fler attacker av samma slag, eller nämner polisen terroristmöjligheten för att kunna få tillgång till Säkerhetspolisens resurser? Sverige gick till sängs med en molande oro på onsdagkvällen.

Vid terrorbrott kan detaljer om gärningens förlopp ge sammanhang. Knivattacker av ensamma terrorister, till exempel, är inte ovanliga. I Israel talades det till och med om en kniv-intifada under en tid när det var många dåd. Och de terrororganisationer vi i Europa har haft anledning att oroa oss mest för på senare år – Islamiska staten och al-Qaida – har uppmanat anhängare att anfalla med vad som finns till hands. Som knivar. Planerade terroristdåd brukar dock vara mer spektakulära.

Men utan kännedom om gärningsmannens härkomst eller vilka offren var är det svårt att se kontexten. Behöver man vara rädd för en terrorvåg? Det beror på. Bar något offer kippa eller davidsstjärna, var gärningsmannen palestinier? Ropade mannen Allahu akhbar?

Det är sådant polis, vårdpersonal, vittnen och reportrar på plats bör berätta. I stället svarade polisen på presskonferensen knapphändigt. Polisen kommenterade inte medborgarskap. Vad som talade för ett eventuellt terroristmotiv beskrevs aldrig.

I samband med husrannsakan av gärningsmannens lägenhet framkom dock mer detaljer, som kvällstidningarna har grävt fram under natten. Gärningsmannen är medborgare i Afghanistan, enligt folkbokföringen nyss fyllda 22. Han folkbokfördes i Sverige 2018. Han har bott ensam i en enrummare i Vetlanda i knappt ett år, och dessförinnan i förläggning ett par mil bort. Dömd för ringa narkotikabrott.

Uppgifterna leder till nya osäkerheter. Åldersuppgifterna för afghaner kan vara opålitliga. Identitetsuppgifterna kan vara fel. Mannen kan vara i landet på helt felaktiga grunder, och kanske inte alls vara den han utger sig för.

Och man kan förstås fråga sig vad gärningsmannen alls hade i Sverige att göra. Tre år i Sverige, och redan dömd för brott. De sju offren – drabbades de av en ogenomtänkt migrationspolitik?

Men det låter inte som al-Qaida eller IS. Det finns inget med Vetlanda som pekar på några kopplingar till de nätverk vi vet opererar i Sverige. Gärningsmannabeskrivningen passar snarare in på någon person i livskris. Någon som är psykiskt sjuk eller straffar Sverige för en upplevd oförrätt.

Knivdåden i Vetlanda påminner mer om Ikea än om IS.

Ikea-morden 2015 skakade Sverige. En 36-årig eritrean hämnade asylavslaget genom att hugga ihjäl två offer som valdes på grund av att de såg svenska ut.

Det är en parallell som kanske ligger närmare tillhands än exempelvis lastbilsterroristen på Drottninggatan.

Men vi vet inte. För i Sverige har vi intalat oss att myndigheterna inte ska berätta vad de vet. Vi har fått lära oss att vi inte ska peka ut någon, för att det kan drabba en hel grupp. Och vi har låtit politiken skapa ett skuggsamhälle där identiteter är oklara, där kriminaliteten är gränslös och extremismen har en grogrund.

Det har lett till att lilla Vetlanda är skräckslaget. Och hela Sverige delar den skräcken.