KRÖNIKA. Just när jag ska skriva dagens första ord får jag syn på skrivbordet. Blicken glider ut från det vita arket mot träskivan, förbi rispor och hack; jag följer de böljande årsringarna och lägger märke till insprängda mörka knastar och spår av kaffefläckar som jag inte tänkt på tidigare. Jag hittar ofrivilliga pennstreck som liknar tecken i en okänd civilisations skriftsystem. På ett ställe går det fortfarande att urskilja avtrycket av några ord som gick igenom pappret när min systerson en eftermiddag för flera år sedan lånade den här stolen för att skriva inledningen på en äventyrsberättelse: Det var en gång.
Skrivbordet är det förbisedda underlaget som bär upp åtminstone de senaste seklernas litteraturhistoria. Det tysta vittnet undertill. Vad bryr det sig om generationer och ursprung, estetiska preferenser eller ideologiska ställningstaganden? Det står stilla genom regeringsskiften och pandemier, för det mesta oförändrat av teknikens landvinningar. På litterära trender svarar det alltid med samma orubbliga lugn. Materialet och priset kan variera – men i grund och botten handlar det om fyra ben och ett stöd för våra armbågar och ansträngningar. Därför är ett skrivbord egentligen inte en möbel. Det är en utgångspunkt.
Skrivbordet beklagar sig aldrig över allting vi belamrar det med: kaffekoppar och pappersbuntar, vattenglas och hålslagare, kanske något fotografi i ett hörn. Inte heller bryr det sig om vilka slags ord vi pressar fram mot det – kärleksbrev eller testamente, bekännelser eller påhitt; sådant kvittar lika. Om vi slår näven i skivan efter att ha kört fast eller kastar upp fötterna på den under en ledig stund, svarar bordet bara med en skakning som snabbt försvinner ner i träbenen – och sedan blir allt stilla igen.
När jag stryker med fingret över träet ser jag vidsträckta skogar långt från städerna, jag hör vinden susa i trädens grenverk, ser barken, lavarna, kottarna, några nötskrikor som skrämt flyger upp, jag hör braket av furor som faller till marken, jag sluter ögonen och känner doften av kåda, drar ner den kyliga luften i lungorna, föreställer mig skogsarbetarnas frusna fingrar runt rykande kaffekoppar, de lågmälda samtalen, sedan timmertransporterna, lokalradiostationerna i förarhytterna, till slut möbelfirman i utkanten av en stad, hur någon går ut vid varuintaget, tänder en cigarett, lyssnar på suset från motorvägen i närheten.
Jag börjar tänka på alla skrivborden i mitt liv. Från det allra första, vid fönstret i huset där jag växte upp, där jag gjorde läxor, skrev hemliga lappar och komponerade rimmade dikter. Bland alla de senare skrivborden finns sådana som jag bara suttit vid några dagar eller veckor. Andra har jag hållit fast vid i åratal – som det här bordet i mitt arbetsrum i centrala Malmö med utsikt över en innergård där gryningsljuset nu kan anas.
Jag tänker också på skrivborden i alla hotellrum. Som det på rum 215 på Hotel La Marina i Mexico City, där det finns ett skrangligt bord som för tankarna till barndomens skolbänkar. Det har en låda undertill som inte går att dra ut – fast jag har försökt många gånger. Därför ber jag alltid om att få samma rum. Så att jag varje gång ska kunna fantisera om vad som finns i den där lådan.
För så länge jag inte kan öppna lådan i skrivbordet på rum 215 på Hotel La Marina vet jag att jag fortfarande är i livet, att det fortfarande finns lådor som inte går att öppna och frågor som inte kan besvaras, att det finns skrivbord där man kan sitta och tänka och andas och våndas och förvånas och drömma sig bort. Tills ljuset utanför fönstret påminner mig om att det har blivit morgon och att det är tid att vända tillbaka blicken mot det vita arket för att skriva dagens första ord.
TEXT: Henrik Nilsson
Henrik Nilsson, författare och essäist, är född i Malmö, men har periodvis bott utomlands. Han introducerar också utländsk litteratur, främst från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.
kultur@bulletin.nu
