avatar
Ledare

Slutet för Socialdemokraterna

Skrämselstrategin säkrade Löfven regeringsmakten år 2018. Sannolikheten att det skulle fungera ännu en gång är däremot minimal. Ty väljarna är inte dumma, varken de egna eller andras. 

20 feb 2021 05:00
Uppdaterad:
22 feb 2021 13:01

Skrämselstrategin säkrade Löfven regeringsmakten år 2018. Sannolikheten att det skulle fungera ännu en gång är däremot minimal. Ty väljarna är inte dumma, varken de egna eller andras. 

I totalitära stater är rädslan regimens främsta bundsförvant. Genom hot och repressalier kan man hålla en hel befolkning i schack. Ett historiskt andetag i varje fall. Förr eller senare kommer alltid en motreaktion som försätter skräckväldet i gungning.

En sådan motreaktion kunde i realtid beskådas i blicken hos den rumänske diktatorn Nicolae Ceausescu morgonen den 21 december år 1989. Det finns ett före och ett efter – ett före av spelad lojalitet, ett efter när de drygt 100 000 utkommenderade åhörarna börjar bua. 

Som åskådare behöver man varken höra de antikommunistiska slagorden eller se den upprörda folkmassans resning. Det räcker att skåda den skälvande blicken hos en man, som i all sin fullfjädrade megalomani, misstagit rädsla för respekt. Hur också den röda tonen i den nedkylda huden flyr sin kos när insikten slår rot om att herraväldet just där, just då, är på väg att implodera. Lärdomen: Säkraste sättet att förlora makten, för den som till varje pris inte vill förlora den, är att göra allt för att få behålla den.

Denna rädslans logik går att applicera på mellanmänskliga relationer av skilda slag; i äktenskap, på arbetsplatser, i politiska partier. 

Förtröstan är motsatsen till fruktan. Den som hyser tilltro till sina idéer, sin politik, sitt ledarskap väljer argumentets och hoppets väg. Den litar på sin förmåga att vinna för att det egna alternativet är bättre, inte för att motpartens är sämre. Den som däremot tappat tron på den egna förmågan att vinna på egna meriter och genom schysst spel, den som tappat kontakten med verkligheten, som berusats av makten, väljer hotets och rädslans väg. På så vis föder den egna rädslan en vilja att kontrollera andra genom att skrämma dem till lydnad och underkastelse. Effektivt kortsiktigt, men i längden alltid katastrofalt.

Denna rädslans logik går att applicera på mellanmänskliga relationer av skilda slag; i äktenskap, på arbetsplatser, i politiska partier. Den gemensamma nämnaren är att den som försöker sätta sig i respekt genom att hota och skrämma redan har förlorat – och är medveten om det. Därav behovet av att ständigt höja insatsen.

Mot denna bakgrund är det sorgligt att se hur den tidigare så stolta svenska socialdemokratin, som folket i val efter val under stora delar av det senaste seklet gav sitt förtroende, agerar just nu. I en mycket läsvärd artikel (SvD 18/2) bekräftar journalisten Torbjörn Nilsson det som varit uppenbart i månader: De S-märkta försöken att överföra stormningen av Kapitolium i Washington den 6 januari till en svensk kontext är ingen slump. 

Tvärtom är de en del av en uttänkt strategi som statsminister Stefan Löfven (S) omfamnar, enligt en källa i statsrådskretsen. En strategi, som i klartext, syftar till att misstänkliggöra Ulf Kristerssons (M) regeringsalternativ. En något udda affärsidé kan tyckas, att skrämmas med utvecklingen i USA samtidigt som man gör allt i sin makt för att realisera den amerikanska polariseringen i Sverige.

Och visst kan det tyckas listigt. Skrämselstrategin säkrade Löfven regeringsmakten år 2018 genom Alliansens splittring. Sannolikheten att det skulle fungera ännu en gång är däremot minimal. Ty väljarna är inte dumma, varken de egna eller andras. De ser att samhällsproblemen fördjupas och cementeras, de ser att regeringen söker bortförklara alltifrån dödsskjutningar till höga coronadödstal med hänvisning till att ”ingen såg det komma”, de ser att Socialdemokraterna gått från att vara ett parti som ser samhällsproblem, till att bli ett parti som fördjupar dem. Men framför allt förstår väljarna att med makt följer ansvar. ”Listigheten” kan därmed komma att kosta partiet inte bara makten utan också, vilket är än värre, hedern.

Om hederliga moderater och kristdemokrater, och inte så få liberaler, börjar fundera på om det ligger någon sanning i smutskastningen från S, om de låter makthungriga socialdemokrater definiera vilka de är eller riskerar att bli, då är nästa års val förlorat. 

Det enda som skulle kunna förändra utfallet, som det ser ut nu, är reaktionerna hos den opposition som utmålas som illegitim. Om hederliga moderater och kristdemokrater, och inte så få liberaler, börjar fundera på om det ligger någon sanning i smutskastningen från S, om de låter makthungriga socialdemokrater definiera vilka de är eller riskerar att bli, då är nästa års val förlorat. Därför måste ögonen vara på bollen; på de samhällsproblem som begränsar vanliga, strävsamma människors möjligheter att leva ett liv i frihet. På frågan om hur framtidens välfärd ska finansieras, hur tryggheten ska öka för barn och ungdomar oavsett stadsdel, hur fler ska kunna göra de klassresor som byggde Sverige starkt.

Den negativa aspekten av Socialdemokraternas desperation är att samhällsproblem som ovanstående förblir olösta och att politikerföraktet riskerar att växa. Den positiva är att det är en fråga om när, inte om, korthuset rämnar. Valrörelsen kommer att bli smutsig, men Socialdemokraterna har redan förlorat – och de vet om det.